Where was I? Oh that's right, Barcelona!

Inte för att det egentligen behövdes, men när planerna för detta års Eurocon började utkristalliseras så var det fler än jag som resonerade "var är du helst i november, Stockholm eller Barcelona?". Och nu när vädret så lägligt dundar loss med regn och snöblandat regn dag efter dag över Stockholm så... Kan ju inte säga att jag känner att jag valt fel precis.

Eurocon är den årliga europeiska sammankomsten för oss science fiction- och fantasygeeks. (Precis som Swecon är den svenska, Finncon den finska och Worldcon... ja ni fattar.) Lite som en stor släktträff, ett av få tillfällen under året att träffa vänner i fandom från andra delar av världen. Paneldebatter, workshops, författarträffar, och så barhäng, barhäng, barhäng. Somliga har spanat in att kongresshotellet har en spa-del med jacuzzi så det kan tänkas bli en del häng där också.

Jag ser så galet mycket fram emot det här. Inte bara för att det blir en chans att träffa en handfull författare som jag ser upp till, inte bara för att få träffa fandomvännerna, inte bara för att det innebär en långhelg på hotell i Spanien i en stad jag inte varit förr.

Det här blir min tredje Eurocon. Första var i Stockholm 2011, vilket blev min återkoppling till fandom efter att ha hållit mig undan under sisådär ett decennium. Sedan åkte jag till Dublin 2014, veckan efter världskongressen i London. Jag känner inte att jag nödvändigt måste åka varje år, men då och då när det hålls i en trevlig del av Europa känns lagomt. Förra året i St Petersburg lockade mig inte jättemycket till exempel, även om det säkert hade varit en spännande upplevelse.

Det enda jag just nu kan ångra är att vi bestämde oss för att utöka resan en smula och turista lite, vilket gör att jag missar ett reptillfälle med musikalgänget. Dangit. Hoppas att ingen där håller det emot mig i slutänden...

Har du varit i Barcelona? Vad får jag inte missa att göra eller se?

År två - the musikalening

För ett par dagar sen var första reptillfället för det här... ja man säger väl läsår, antar jag. Musikaldags. Nu börjar det, frampå vårkanten nån gång blir det en handfull föreställningar. Sprakande, glittrande, döcoola föreställningar.

Jag har sagt till mig själv den senaste månaden att "vi får väl se, jag ska gå dit iallafall". För så kul som det ändå var att vara med förra året så var det ju också väldigt jobbigt. Nu när vi har kickat igång igen, om än så sakteliga, så är jag väldigt mycket mer positivt inställd. Vilket jag ju borde ha begripit. Det är svårt att slita sig när man väl är där. :D

Jag är en sån som OM jag engagerar mig i en sånhär grej, så gör jag det fullt ut. Och det hoppas jag att TPTB känner från mig. Jag kommer aldrig kunna göra en uppsättning lite halvt. Är jag med så går jag all in, det finns inga mellanting. Näst mitt jobb så är musikalen viktigast.

Ett par saker är definitivt annorlunda för mig personligen, nu jämfört med för ett år sedan. Till att börja med så mår jag bättre. Mammas död ligger inte lika nära, och även om jag är superintrovert så är jag i ett bättre läge att hantera det nu. Jag är också mer hemtam, såklart eftersom jag känner så många som varit med förr. Jag är inte nyast, mest udda, den konstigaste. Jag är inte lika mycket i mitt eget huvud, kan släppa lite på kontrollen och vågar göra bort mig mer. Att våga är en STOR grej, let me tell you. Att inte behöva lägga timtal efter varje repetition på att må dåligt över saker jag gjorde som antagligen var dumma eller fel eller klantiga, gör det hela mer hanterbart. Och njutbart.

Så för nu ska jag bara åka med. Hoppas på att få något coolt att göra, behöver inte vara en stor roll förstås även om det vore skoj, men något som passar mig som jag kan göra till mitt eget. Och ha roligt. Regissör och koreograf ÄLSKAR att hålla hemligt vilken musikal vi kommer sätta upp den första tiden, så vi vet ännu inte vad det blir och kommer heller inte få veta på flera veckor än. Bara att det kommer bli åsm.

Matknas

Heh. Verkar som att det enda som kan få mig till bloggen just nu är mat. Förra posten för en och en halv månad sen handlade visst om mat. Och det kommer den här också att göra.

Jag insåg för ett tag sen (återigen) att jag inte har någon koll. På vad eller hur mycket jag stoppar i mig. Alltså, jag höftar ju lchf, i det att jag ätit det i så många år att jag inte känner att jag måste hålla stenkoll på varendaste kolhydrat precis. Och det går rätt bra, just den biten.

Men mängden mat jag borde äta? Och det här med att äta när jag är hungrig? Sluta när jag är mätt? Pfft! Fungerar icke.

Case in point, fram till för ett tag sen hade jag trassel med att jag mådde kräkilla nästan varje dag. Hade tunnelseende. Huvudvärk. Kunde inte förstå vad det var som var fel. Det var inte migrän, även om det låter som det. Dag efter dag. Jag funderade och funderade, så gott det nu går när man håller på att spy och är så svag... Hang on. Svag? Är jag svag? Hm. Äter jag tillräckligt? Får jag i mig tillräckligt med salt? Salt!

Jag svängde ihop ett stort glas med saltvatten och svepte det. Se det gjorde susen. Huvudvärken lyfte på bara nån halvtimme. Hah!

Så nu dricker jag ett (något mindre) glas med saltvatten varje morgon. De dagar jag glömmer kommer huvudvärken som ett brev på posten. Jag är dålig på salt helt enkelt.

Men det kändes ändå inte riktigt bra. Jag var fortfarande trött och svag. Tog tag i och räknade lite mer noggrant och kom fram till att jag snittade kring eller strax under tusen kalorier per dag. Ehhh... Hoppsan? Nån dag då och då, eller under kontrollerade former om man ska göra det längre tid, men jag är rätt säker på att så som jag gjorde det var det inte så nyttigt.

Så jag gjorde vad varje vettig människa skulle gjort i det läget. Jag skaffade en app. En kaloriräknarapp. Och dagen efter petade jag enligt den i mig närapå tretusen kalorier utan att det kändes som något speciellt. Inte särskilt hungrig innan, inte speciellt mätt efteråt.

Jag har bevisligen ingen koll.

Det känns heeeelt fel att sitta och stirra på en hög med kalorier, men för min hälsas skull borde jag nog se till att äta lite mer... jämnt. Periodisk fasta blir det naturligt några dagar i veckan, men då kan jag se till att det blir mer än femhundra kalorier åtminstone. Fettkvoten är det iallafall inget fel på, och jag ser nu att jag normalt håller mig stabilt under tjugo gram kolisar om dagen oavsett om jag svullar eller ej. Skönt det, jag är tydligen inte helt inkompetent.

Men är det inte spännande? Att inte känna sin hunger, eller mättnad. Tycker (återigen) inte att jag har ett väldigt stört förhållande till mat, men alltså...

Tillbaka till periodisk fasta

Det första som ryker när jag mår dåligt är matrutinen.

Ni minns hur jag skrutit om att jag inte äter middag, inte behöver det? Well, de senaste månaderna har jag ätit middag. Och mellanmål. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag. Och kanske något litet på kvällen också. Herrgud.

Det har varit många tankar på mamma på sistone. Går knappt en natt utan att jag drömmer något som utspelar sig åtminstone delvis i mitt gamla föräldrahem. Mycket som har behövt bearbetas och det tar på krafterna. Först kände jag mig bara dålig, jisses vad jag suger som inte pallar att fasta. Men så fort jag kom på vad det var frågan om kunde jag vara lite mer förlåtande. Det tog ett tag dock, jag är bra på att tycka att jag är dålig.

Sista enåenhalva veckan har jag dessutom inte tränat. Alls.

Där kände jag dock att det inte duger att låta det gå för lång tid. Jag har inte lust att börja på noll igen, som efter lunginflammationen i vintras. Jag vill absolut försöka behålla och bättra på flåset. Så ut igen med joggingskorna på i förrgår. Och igår hoppade jag över middagen.

Herreminjävlar vad svårt det var! Blev verkligen uppmärksammad på hur jag allltid stoppar något i magen när jag kommer hem från jobbet. Vilken belöning det är, hur jag ser fram emot att äta. Inte för att jag egentligen behöver, jag håller min LCHF och vet att det finns energi kvar. Men det sög i magen. Hade jag inte tänkt mig för hade jag gått till skafferiet av gammal vana bara. Mutade mig själv med en kopp av mitt godaste te men det räckte inte långt. Ett tag var det som att både syn och tankeförmåga fick sig en törn, det snurrade och susade och jag kunde inte för mitt liv fokusera på det jag höll på att läsa. Gick inte. Och så det där suget i magtrakten. Om jag inte vetat bättre hade jag trott att det var hunger. Efter en stund (fem minuter? en halvtimme?) lättade känslan och jag kunde pilla med det vanliga en stund till innan sängdags.

Jag tänker mig att det där var beroendesymptom, kroppen som desperat vill ha sin fix. Otäckt, riktigt otäckt. Jag ser mig inte som matberoende, men...

Nu morgonen efter har jag fortfarande inte brutit fastan. Min äggmjölkskaffe står här intill och väntar på mig, när jag har skrivit klart det här ska jag dricka den. Jag är inte hungrig, känner mig inte svag eller trött. Hålet i magen finns där fortfarande men är inte lika starkt som igår. Jag tror att det kommer bli ett par svåra kvällar till innan kroppen kommer ihåg hur det är att fasta periodiskt. Jag håller inte på att svälta ihjäl, liksom. Det gäller bara att lära om, igen.

Natuuuurliga cykler

Hormoner, blech.

Jag tänker nu på tillsatta sådana för att förhindra fortplantning. Jag har ju aldrig varit så sugen på att yngla av mig, så började peta i mig tabletter så snart det blev nödvändigt. Det var fantastiskt! Mensen fungerade som innan, jag har alltid varit regelbunden som en frikkin klocka, och inga graviditeter. Efter ett par år tyckte jag att det blev svårt att minnas varje daglig tablett och bytte till p-stav. Också fantastiskt, ingen mens alls första halvåret och inga graviditeter. Efter det tricklade den visserligen igång igen. Och tricklade lite till. Och lite till, tills det inte handlade om något tricklande utan mens som höll i i tre veckor åt gången. Det var jag inte så förtjust i, så när den skulle tas ut efter tre år bytte jag metod igen till p-ring. Regelbunden mens, inga barn, allt var frid och fröjd.

Men hormoner alltså. Av olika anledningar slutade jag med hormoner för ett par år sedan. Inte för att jag på något vis ändrat inställning till barnalstrarfrågan, absolut inte, men det blev nödvändigt av andra skäl.

Hur kroppen funkar är ju lite av ett mysterium, den har en hel massa saker för sig som jag aldrig har en aning om, och nu blev det tydligare än nånsin. Efter ett tag kom till exempel sexlusten tillbaka. Tänk bara, man kan ha lust med sex!? Who knew? Inte jag, efter att ha gått på hormoner hela mitt vuxna liv. Känns lite surt att ha slösat hela mina de tjugo på det sättet, till exempel.

Men hur som helst. Kroppen fortsätter att förändras, och jag tycker att det är lite spännande. Jag kommer inte gå tillbaka till p-piller eller liknande, det är alldeles för häftigt att "vara naturlig", och jag har ju antagligen en bit kvar innan jag slutar vara fertil.

Enter: Natural Cycles.

Första intrycket var att det är ju hur coolt som helst, en app som ger en mer koll på vad kroppen pysslar med bakom kulisserna. Andra intrycket var att det var hiskeligt dyrt för en app. Tredje intrycket var att okej, fullt så dyrt är det faktiskt ändå inte om man tänker på det som ett preventivmedel. 

Jag har i skrivande stund använt Natural Cycles i ett par veckor, och skulle nog tro att jag är hooked för en bra stund framöver. Det hela går ut på att man mäter sin temperatur varje morgon och matar in i appen. Efter ett tag har den lärt sig så mycket om min kropp att den kan tala om när jag är fertil och inte, när jag har ägglossning, och en massa annan spännande data kopplat till min menscykel. Nörden i mig jublar. Så coolt!

Är det säkert? Säkra perioder liksom, kom igen. Kan en app verkligen förhindra graviditeter? Tja, tydligen så kan den det, bara den får tillräckligt med data. Låter man termometern ligga eller använder den fel så antagligen inte. Men korrekt använd så är det inte mindre säkert än p-piller, säger dom som vet.

Jag är ju inte där än, några veckor är för kort tid för att kunna ge säkra besked. Men spontant så gillar jag appen. Den är tydlig och lätt att använda, vilket är extra viktigt eftersom man ska hantera den tidigt på morgonen när man kanske är en smula groggy fortfarande. Det finns en hel del information för mig att ta del av redan (som sagt, nörd-julafton), och det är snyggt uppställt så man inte blir överväldigad. Vill jag bara veta om det är sex med eller utan kondom som gäller så är tydligt GRÖNT eller RÖTT det första man ser.

Det här är inget sponsrat inlägg, och lita på att jag kommer gnälla högljutt om appen sviker mig i framtiden. So far so good, och det var väl mest bara det jag ville notera idag. :)

Kaffe kaffe kaffe

Jag experimenterar med mitt kaffedrickande på jobbet.

Inte kaffedrickandet i sig, även om det också då och då hamnar under luppen. Jag var ju sen med att lära mig gilla kaffe, men nu är jag nöjd med en eller kanske två rejäla koppar om dagen. Hemma har jag ingenting emot att mecka lite, tycker om att det blir som en liten ritual att göra mitt kaffe. På jobbet måste det däremot gå snabbt och vara enkelt. (Har i princip slutat med coldbrew, det blev för pyssligt.)

Länge drack jag mitt kaffe med vispgrädde. Hälften-hälften ungefär. Gott! Och enkelt att fixa. Men kanske inte helt nyttigt med så mycket grädde. Även om jag inte verkar vara speciellt känslig för laktos så vet jag ju att det inte är det bästa man kan hälla i sig. Så jag letade alternativ. Laktosfri grädde går bort eftersom det inte verkar finnas karagenan-fri sådan. (Vaffan?)

Många byter ju grädden mot smör och mct-olja, och jag har ju redan vanan att hälla kaffe i min äggmjölk då och då, så det kanske kunde vara något? Fann snabbt att bara smör inte gjorde tillräckligt för smaken för mig. Jag gillar inte svart kaffe, och jobbets automatkaffe speciellt, och bara smör gjorde att för mycket av den sträva automatkaffesmaken fanns kvar. Nope. Att ta med och mixa även ägg på jobbet blir krångligt i överkant, kan inte min lilla lattevisp hantera det så får det vara.

Kanske kunde jag dryga ut smöret med något annat laktosfritt? Många dricker ju lattar på mandelmjök, sojamjölk eller havremjölk. Mandel smakade fan, och soja smakade om möjligt ännu värre. Hur gör folk? Första koppen med smör och sojamjölk undrade jag om det börjat brinna någonstan. Nej, det var bara min kaffekopp som luktade skogsbrand. Huäh!

Nu har jag gett upp smöret och gått tillbaka till enbart en skvätt laktosfri mjölk i kaffet. Inte lika gott och mättande som min älskade vispgrädde, men vad ska jag göra istället?

Hur gör ni? Dricker ni ert kaffe svart eller med något nommigt i? 

Det är inte kaffet på bilden som har druckits i texten.

Det är inte kaffet på bilden som har druckits i texten.

Läslogg eller inte läslogg

Bokläsningen har gått rätt knackigt på sistone. Den brukar ju göra det, eller åtminstone gå i vågor, så det är ingenting konstigt med det.

I början på året hade jag ett rigoröst läs-schema. Ri-go-röst. Där ingick en bok i Deverryserien varje månad, där ingick månadens Sword and Laser-bok, där ingick Hugo-nomineringar och böcker av författare som jag skulle komma att träffa på cons under året. Plus att jag tänkte mig att beta av min hög av pappersböcker här hemma.

Frampå vårkanten så havererade det här. Såklart. Det var roligt att ha en PLAN, men allteftersom mitt fokus flyttas runt så... Tja. Aprils S&L-bok avslutade jag i slutet av maj och sen dess har jag helt låtit bli dem, Deverryläsningen gick i stöpet redan i februari. Hugonomineringarna kämpar jag fortfarande med (Sista dagen att rösta är 31/7, skynda skynda!).

Jag har så smått gått tillbaka till att välja böcker helt lustfyllt, bara välja det som jag råkar känna för just då. Det går långsamt, ack så långsamt, men läslust är ju ändå det viktigaste.

Just nu läser jag Chuck Wendigs Aftermath: Life Debt. Det är andra boken i en trilogi som ska överbrygga Star Wars Episode VI till VII. Riktigt bra, mysläsning.

Innan dess var det Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman. Hon var en av hedersgästerna på årets Swecon, Fantastika, mycket sympatisk människa. Hade ju hoppats hinna klart innan kongressen, men istället blev det en sporre att läsa efteråt. Jätte-jätte-jättebra bok. Alla måste läsa den.

Sedan några veckor tillbaka filar jag på att fånga upp vill-läsa-titlar i min Bullet Journal. Tanken är att inte känna stress över att råka glömma coola böcker bara för att jag inte har en PLAN. Än så länge är det inte mer än att jag krafsar ner böcker jag får lust till i min veckologg, men vad det lider kanske det blir något mer användbart av det. Jag vet inte, hur gör man när problemet egentligen är att man inte har oändligt med lästid? Den som lever får te.

The road goes ever on

Heya, I'm back!

I dubbel bemärkelse, första posten här efter post-blogg100-paus och därtill tillbaka i storstan efter en liten tripp till familjen över midsommar.

Och det är det sistnämnda jag tänkte skriva om idag.

Min familj har verkligen förändrats på sistone. Såklart efter att mamma dog för ett år sen ungefär, vi är inte längre mamma-pappa-och-två-döttrar. Vi är en pappa med två vuxna döttrar varav en har ett eget litet barn. (Okejokej, jag gör det lätt för mig nu och tänker inte på partners, det som är min vardagsfamilj, utan de jag har blodsband med.) Det i sig är en rejäl omkastning i dynamik. Att mamma inte längre finns, för alla oss som nu saknar henne, och att min lillasyster nu är mamma själv. Det blir en hel del att lära om i hur vi relaterar till varandra.

Dessutom har pappa, världens coolaste och tuffaste pappa, dragit upp bopålarna (dryga åttio bast fyllda!) och flyttat en massa mil från vårt föräldrahem till en helt ny stad. Att jag inte har bott där sedan jag blev vuxen är en sak. Att min syster nu inte heller bor ens i närheten är också helt naturligt. Men att det inte nu finns minsta spår kvar av det som var min bas och trygghet under min uppväxt... Det är baske mig lite konstigt.

Det var såklart helt rätt gjort. Klart att det ska bo en hel familj i det där huset. Klart att det var dags att lämna det för min pappa när han inte kunde dela det med mamma längre. Jag är bara så sjukt stolt över att han gjorde det! Mamma hade också varit stolt, här ska inte tappas livsgnistan inte.

Det blev en lugn midsommar, inte så mycket till firande precis men det har heller aldrig roat oss. Jag och J åkte till min systers familj där även pappa joinade oss. Jag har ätit gott, sniffat bäbis och hängt på systerns altan i två dagar. Gott så.

Slut färdigt

Så kom den här dagen till slut. Sista dagen på Blogg100. Herregud, inte visste jag att hundra dagar kunde vara så långt?

Och samtidigt inte. Ja ni vet, det blir ju sådär med tid. Det känns på ett sätt tills man börjar syna det närmare och då ändras det.

Jag klarade det! Nåja, bortsett från två tappade dagar, men jag postade ända till slutet så jag tänker räkna det som en win. Hundra dagars konstant bloggtänkande, bloggfnulande, bloggstress. Det har varit oerhört nyttigt, och jag tycker att jag har utvecklats under de här månaderna. Well, ni kanske inte tycker det men jag känner att det har Hänt Saker.

Nu då? Tja, jag tänker då rakt inte fortsätta posta varje dag. Gu nej! Det vore däremot skoj att utnyttja det här flödet lite, kanske posta nån gång i vecka eller så? Jag vet inte riktigt vilken nivå som är lagom att lägga sig på, men just nu ska jag ta en liten paus. Risken är ju att jag glider tillbaka och inte bloggar ett spår på flera månader, men i så fall får det bli så. Det är okej. Det jag mest känner att jag vill göra nu är att jobba vidare med Zen Habits, bara vara stilla mer och inte söka distraktion och bekräftelse hela tiden. Mindre internet alltså, eller snarare mer medveten soc-media-användning. Mindre slösurfande. Exakt hur det kommer se ut vet jag inte, men jag kommer knappast försvinna helt.

Ikväll ska jag ut på Djurgården och springa fem kilometer i Blodomloppet. Räknar inte med någon vidare tid, men kan jag ta mig runt är det bra, och kan jag göra det springande hela vägen är det ännu bättre.

See ya around!

Hetshetshets

Jag begriper inte riktigt vad det är som gör att så fort det är en långhelg så ska det satsas från tårna igen efteråt. Första dagen efter en tredagarshelg är alltid lite extra hektiska, lite extra galna. Vad är det som gör att folk tycker att de liksom måste kompensera för den där extra lediga dagen? Går det inte bara att gilla läget och fortsätta där man lämnade innan helgen?

Hur som helst, jag är lite trött idag. Började tidigt, vaknade innan klockan ringde efter att ha kommit i säng sent, tog en omväg och hämtade ut min nummerlapp inför imorgon innan jobbet, och sen då en hel dag full av vansinnigheter. Nu vill jag bara sjunka ner i soffan med lite fläsksvålar, min stickning och ett par avsnitt Stargate SG1. Så jag gör det. Ah loverly.