Läslogg eller inte läslogg

Bokläsningen har gått rätt knackigt på sistone. Den brukar ju göra det, eller åtminstone gå i vågor, så det är ingenting konstigt med det.

I början på året hade jag ett rigoröst läs-schema. Ri-go-röst. Där ingick en bok i Deverryserien varje månad, där ingick månadens Sword and Laser-bok, där ingick Hugo-nomineringar och böcker av författare som jag skulle komma att träffa på cons under året. Plus att jag tänkte mig att beta av min hög av pappersböcker här hemma.

Frampå vårkanten så havererade det här. Såklart. Det var roligt att ha en PLAN, men allteftersom mitt fokus flyttas runt så... Tja. Aprils S&L-bok avslutade jag i slutet av maj och sen dess har jag helt låtit bli dem, Deverryläsningen gick i stöpet redan i februari. Hugonomineringarna kämpar jag fortfarande med (Sista dagen att rösta är 31/7, skynda skynda!).

Jag har så smått gått tillbaka till att välja böcker helt lustfyllt, bara välja det som jag råkar känna för just då. Det går långsamt, ack så långsamt, men läslust är ju ändå det viktigaste.

Just nu läser jag Chuck Wendigs Aftermath: Life Debt. Det är andra boken i en trilogi som ska överbrygga Star Wars Episode VI till VII. Riktigt bra, mysläsning.

Innan dess var det Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman. Hon var en av hedersgästerna på årets Swecon, Fantastika, mycket sympatisk människa. Hade ju hoppats hinna klart innan kongressen, men istället blev det en sporre att läsa efteråt. Jätte-jätte-jättebra bok. Alla måste läsa den.

Sedan några veckor tillbaka filar jag på att fånga upp vill-läsa-titlar i min Bullet Journal. Tanken är att inte känna stress över att råka glömma coola böcker bara för att jag inte har en PLAN. Än så länge är det inte mer än att jag krafsar ner böcker jag får lust till i min veckologg, men vad det lider kanske det blir något mer användbart av det. Jag vet inte, hur gör man när problemet egentligen är att man inte har oändligt med lästid? Den som lever får te.

The road goes ever on

Heya, I'm back!

I dubbel bemärkelse, första posten här efter post-blogg100-paus och därtill tillbaka i storstan efter en liten tripp till familjen över midsommar.

Och det är det sistnämnda jag tänkte skriva om idag.

Min familj har verkligen förändrats på sistone. Såklart efter att mamma dog för ett år sen ungefär, vi är inte längre mamma-pappa-och-två-döttrar. Vi är en pappa med två vuxna döttrar varav en har ett eget litet barn. (Okejokej, jag gör det lätt för mig nu och tänker inte på partners, det som är min vardagsfamilj, utan de jag har blodsband med.) Det i sig är en rejäl omkastning i dynamik. Att mamma inte längre finns, för alla oss som nu saknar henne, och att min lillasyster nu är mamma själv. Det blir en hel del att lära om i hur vi relaterar till varandra.

Dessutom har pappa, världens coolaste och tuffaste pappa, dragit upp bopålarna (dryga åttio bast fyllda!) och flyttat en massa mil från vårt föräldrahem till en helt ny stad. Att jag inte har bott där sedan jag blev vuxen är en sak. Att min syster nu inte heller bor ens i närheten är också helt naturligt. Men att det inte nu finns minsta spår kvar av det som var min bas och trygghet under min uppväxt... Det är baske mig lite konstigt.

Det var såklart helt rätt gjort. Klart att det ska bo en hel familj i det där huset. Klart att det var dags att lämna det för min pappa när han inte kunde dela det med mamma längre. Jag är bara så sjukt stolt över att han gjorde det! Mamma hade också varit stolt, här ska inte tappas livsgnistan inte.

Det blev en lugn midsommar, inte så mycket till firande precis men det har heller aldrig roat oss. Jag och J åkte till min systers familj där även pappa joinade oss. Jag har ätit gott, sniffat bäbis och hängt på systerns altan i två dagar. Gott så.

Slut färdigt

Så kom den här dagen till slut. Sista dagen på Blogg100. Herregud, inte visste jag att hundra dagar kunde vara så långt?

Och samtidigt inte. Ja ni vet, det blir ju sådär med tid. Det känns på ett sätt tills man börjar syna det närmare och då ändras det.

Jag klarade det! Nåja, bortsett från två tappade dagar, men jag postade ända till slutet så jag tänker räkna det som en win. Hundra dagars konstant bloggtänkande, bloggfnulande, bloggstress. Det har varit oerhört nyttigt, och jag tycker att jag har utvecklats under de här månaderna. Well, ni kanske inte tycker det men jag känner att det har Hänt Saker.

Nu då? Tja, jag tänker då rakt inte fortsätta posta varje dag. Gu nej! Det vore däremot skoj att utnyttja det här flödet lite, kanske posta nån gång i vecka eller så? Jag vet inte riktigt vilken nivå som är lagom att lägga sig på, men just nu ska jag ta en liten paus. Risken är ju att jag glider tillbaka och inte bloggar ett spår på flera månader, men i så fall får det bli så. Det är okej. Det jag mest känner att jag vill göra nu är att jobba vidare med Zen Habits, bara vara stilla mer och inte söka distraktion och bekräftelse hela tiden. Mindre internet alltså, eller snarare mer medveten soc-media-användning. Mindre slösurfande. Exakt hur det kommer se ut vet jag inte, men jag kommer knappast försvinna helt.

Ikväll ska jag ut på Djurgården och springa fem kilometer i Blodomloppet. Räknar inte med någon vidare tid, men kan jag ta mig runt är det bra, och kan jag göra det springande hela vägen är det ännu bättre.

See ya around!

Hetshetshets

Jag begriper inte riktigt vad det är som gör att så fort det är en långhelg så ska det satsas från tårna igen efteråt. Första dagen efter en tredagarshelg är alltid lite extra hektiska, lite extra galna. Vad är det som gör att folk tycker att de liksom måste kompensera för den där extra lediga dagen? Går det inte bara att gilla läget och fortsätta där man lämnade innan helgen?

Hur som helst, jag är lite trött idag. Började tidigt, vaknade innan klockan ringde efter att ha kommit i säng sent, tog en omväg och hämtade ut min nummerlapp inför imorgon innan jobbet, och sen då en hel dag full av vansinnigheter. Nu vill jag bara sjunka ner i soffan med lite fläsksvålar, min stickning och ett par avsnitt Stargate SG1. Så jag gör det. Ah loverly.

Ledig

Firar inte nationaldagen. Är överhuvud taget inte så het på att fira saker alls. Meh liksom, behövs väl ingen anledning om man någon dag vill äta lite extra gott? Vad är grejen? Men en extra ledig dag tackar jag ju inte nej till.

Så att man kan komma ikapp de där tv-serierna som släpar efter. Så att man kan sticka några extra varv på sjalen man håller på med. Så att man, när en god vän hör av sig och är i området och middagssugen så kilar man helt sonika ner till en av restaurangerna och äter middag ihop. Lite extra gott, sådär. Bara för att.

Föräldrar alltså

Dagens irritationsmoment: föräldrar.

Inte mina egna, varav den ena visserligen hade oskicket att gå och dö alldeles för tidigt men det är knappst en källa till irritation just. Nej, idag är det andras föräldrar som stör mig. För att de beter sig som antingen för gamla eller för unga. Hur svårt kan det vara att vara vuxen mot sina barn? Bara för att barnen inte är barn längre borde det inte vara en orsak att inte bete sig vettigt längre.

Okej, för att vara rättvis så kan den föräldern som just nu kämpar mot demens faktiskt inte rå för det. Det är en vidrig sjukdom både för den som får den och de runt omkring som tvingas hantera den sjuke. Det är bara sorgligt. Speciellt som det inte är en helt lätt sak att komma över och acceptera när man drabbas. Som jag fattat det ingår det i sjukdomsbilden, att man inte vill kännas vid att man är sjuk? Väldigt sorgligt och tungt.

Men en annan förälder. Alltså... Argh! Hen borde veta bättre än att konstant guilt-trippa sina barn. Borde veta bättre än att bete sig som en femåring när hen inte får som hen vill. Jag är stum av beundran inför min vän som hanterar föräldern så pass bra ändå, men önskar att man bara kunde kapa banden tills föräldern lärt sig veta hut. Man borde inte komma undan med att bete sig så grisigt som denne förälder gör, inte mot någon och framför allt inte mot sina barn, vuxna eller ej. Då förtjänar man inte sitt föräldraskap, tycker jag. Och det kan jag ju tycka om jag vill, det är inte min förälder och inte jag som ska bestämma något om hur de interagerar med varandra. Bara ser hur dåligt alla mår, och jag gillar det inte.

Inser att jag nog är lite extrem här, som inte tycker att blodsband är skäl nog att ge eller ta hur mycket skit som helst. Sjukdom är en sak, ren dumska och omogenhet något helt annat.

Mobilsymbios?

Snubblade över den här videon om mobilanvändande. Har ni sett den? Kolla här.

Tycker framför allt det är intressant det där om hur kroppshållningen förändras av att sitta och stirra ner i en mobiltelefon. Jag vet inte hur det är med er, men jag har ju läst böcker och stickat bra mycket längre än jag haft en smartphone, och såvitt jag vet blir det ungefär samma hållning av det. Jag menar, har något i typ knät som jag glor på, typ. Att jag inte har mer av en gamnacke är kanske bara ett mirakel?

Klickade ni vidare till videon som länkades till där i slutet? Heh, där fick jag känna mig lite i framkant, eftersom jag redan har fnulat en hel del på att ta semester från mobilen. Inte så länge som ett helt dygn åt gången kanske, men att låta mobilen ligga utan att konstant plocka upp den under dagen har varit en intressant övning de senaste veckorna. Bara en sån sak som att jag igår vid lunch insåg att mobilen fortfarande låg kvar i handväskan. Skumt!

Man behöver ju inte gå så fullständigt all in heller. Till exempel kan man ju se till att alla dessa notifieringar inte får störa en. Välj själv när du vill interagera med din mobil och omvärlden, istället för att låta mobilen kalla på dig. Ibland kan det ju vara så att man väntar på något viktigt, men allt det där andra? Stäng av notifieringarna!

För ett par år sedan stördes jag inte alls av att sitta klistrad vid mobilen dygnets alla timmar, det var verkligen inte ett problem för mig. Jag tyckte bara att det var roligt, coolt att kunna kontakta omvärlden innan jag ens klivit ur sängen på morgonen. Men stress har en tendens att föda stress, och nu är det annat som är viktigt för mig. Jag tänker att det går upp och ner, som med allting annat, och om ett tag igen kanske jag mer än gärna lever med min mobil på ett annat sätt. Det här är trots allt framtiden, vem vet vad för nåt coolt som kan dyka upp imorgon?

Äggmjölk

Men vad äter en lchf:are till frukost?

Jag har förstått att jag inte är ensam om att få den frågan titt som tätt. Vad äter man när inte längre bröd och juice och sockrig yoghurt står på menyn? Well, det är förstås olika från person till person, SÅ begränsad blir man ju inte nödvändigtvis bara för att man försöker utesluta kolhydrater. Vi äter självklart inte alltid exakt samma.

Mitt svar just nu är enkelt: Äggmjölk. Tror att jag kan ha nämnt det förut?

När jag först hörde talas om det lät det uräckligt, men tanken fastnade och till slut var jag så fascinerad att jag var tvungen att testa. Första försöket infriade misstanken, vedervärdigt. Bläk! Av någon anledning gav jag dock inte upp utan provade igen med lite modifieringar. Okej, bättre men fortfarande ingen höjdare. Hur kunde folk tycka att det här var så fantastiskt att dricka? Lite mer testande, lite mer research. Nu vill jag inte vara utan det.

Så vad i hela friden är det för något? I all enkelhet detta: Ägg, smör, kokhett vatten. Proportionerna kan man variera efter eget tycke. Det viktigaste för mig är att det görs på osaltat smör, vanligt salt smör var det som i början fick det att smaka päck för mig. Och glöm inte att smaksätta med något som du gillar! I början körde jag ofta kanel och kardemumma. Nu har jag fastnat för Dr Oetkers smakessenser, vanilj eller lakrits är favoriterna. Citronmeliss kanske, eller kakao? Bara att prova vad som passar en själv.

Recept! (Detta är alltså hur jag gör, andra gör säkert olika och det är heeeelt okej.)
Två ägg
50g osaltat smör (50g är lätt att mäta upp i smörpaketet)
Kokande vatten
Smak
Ta fram din stavmixer med behållare. Koka upp lite vatten. Knäck två ägg i behållaren. Tjoffa ner 50g smör tillsammans med äggen. Droppa/skvätt/smula ner din smakvariant efter behag. Fyll upp till sisådär fyra deciliter-sträcket med riktigt hett vatten. Mixa alltihopet några sekunder till det blir slätt och kanske lite fluffigt. Häll upp i en kopp du gillar, drick och njut.

Mornar när jag har lite mer tid på mig byter jag ut en del av vattnet mot kaffe (jag är inte fullt så badass kaffedrickare att jag tar bara kaffe istället för vatten, men det finns det ju andra som är) och får en helt makalös latte. Detta är ett utmärkt mjölk- eller gräddsubstitut. Jag står mig utan problem fram till lunch och längre än så om det behövs.

Man vet ju faktiskt inte vad som är i andra änden

Medlyssning. Bläh.

Det är ett nödvändigt ont, jag vet jag vet. Kvalitetsäkring och viss mån fortbildning i mitt yrke, det är vårt bästa verktyg. Men ack vad jag tycker illa om det. Någon som sitter brevid eller bakom medan man jobbar med ett extra headset och lyssnar. En halvtimme, en timme. Och som sedan tycker saker om hur jag jobbar. Usch!

Okej, nu har jag varit där jag är så pass länge att jag kan ta ett djupt andetag och uthärda den där timmen, få min feedback och sen är det bra. I början (och i viss mån fortfarande för somliga kollegor, det är olika för alla) var det ett moment som gjorde mig så nervös så nervös. Jag kunde ladda i veckor innan. Sov illa.

Det är helt enkelt jävligt otäckt när någon lyssnar på en sådär. Övervakad.

(Oooh, men jag har ju ingenting att dölja. Då är det väl bra, det är ju för mitt eget bästa. Jo tjena.)

Men nu är det gjort, för ett tag. Tills nästa gång chefen tycker att vi behöver det iallafall.