Hon gjorde saker i mars

Jag var ute och rände runt hela påskhelgen, åkte till Harrogate i England och gick på Eastercon, så det fanns inte tid till en månadssammanfattning precis i månadsskiftet, men nu är jag hemma igen så ja vi kör väl. Mars, baby!


Läsandet bromsade ju in redan i februari, jag tyckte att det gick trögt och jag kände mig oinspirerad. Det har börjat vända nu, men med tre lästa titlar två månader i rad så ligger mitt mål på en bok i veckan lite efter nu. Återstår att se om jag kan få lite fart på bokeriet framöver. Jag känner mig pepp på att börja läsa Hugo-nomineringarna som ju släpptes under just Eastercon. De jag inte redan läst iallafall, hah. Men i mars blev det de här:

Terms of Enlistment av Marko Kloos.

Det enda jag vet om Marko Kloos är att han drogs med i Puppygate och avsade sig en Hugo-nominering för ett par år sedan. Redan där var jag säker på att han inte skriver något som jag ville läsa, men när jag nu såg hans namn boostas av andra författare som jag gillar, och hela hans Frontline-serie råkade finnas på Kindle Unlimited som ljudböcker så tänkte jag att det vore renhårigt att ge honom en chans. Första delen Terms of Enlistment är standard military SF som utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid där enda chansen att ta sig någonstans, ut ur fattigdom och betongghetto, är att gå med i det militära. Det är lättläst, rakt upp och ner berättat, lite Gary Stu-varning men ändå sympatiskt, givet genren förstås. Gillar man inte military SF så kommer man inte gilla det här. Jag kommer nog fortsätta med efterföljande delar vid tillfälle, inte minst för att det är lagom att ha i öronen när man ute och går eller springer.

The Last Unicorn av Peter S Beagle.

Alltså jag vet inte. The Last Unicorn verkar älskas av så många, det ska vara en sån klassiker och så fantastiskt och jag bara... Näe. Visst, språket är klurigt och vackert, idén med den sista enhörningen som ger sig ut på en quest är fin, men jag vet inte jag. Kanske var det bara helt fel tidpunkt för mig att läsa den just nu, men den var bokklubbsbok så det var ju bara att tugga i sig. Jag får nog ge den en andra chans när jag råkar känna mer för det. En annan gång. Men för nu förstår jag inte alls storheten med den här boken.

The Power av Naomi Alderman.

Åh, wow. WOW. Nu snackar vi. Här börjar min läslust ta sig igen. Vad skulle hända om plötsligt all världens tonårstjejer får förmågan att kontrollera elektricitet? Att alstra, hantera och ge ifrån sig elstötar? Inga killar, bara tjejer. Vad händer med världen när det starkare könet plötsligt får finna sig i att vara det svagare, och tvärtom? Hur hanterar vi det, hur reagerar vi som samhälle och vad händer med oss alla? Blir allting mycket bättre när kvinnorna plötsligt kan ta makten om de vill? Det finns svagheter i tankeexperimentet, visst gör det det, men jag gillar ändå skarpt hur Alderman tänker sig att saker skulle utvecklas. Även detta var en bokklubbsbok, men det kom helt rätt för mig. Jag vill att alla ska läsa The Power så att jag kan prata om den. Rekommenderas!


Träningen har börjat ta fart. Jag hade ju tänkt mig att jag skulle ha gjort utomhuspremiär vid det här laget, men så har det inte blivit. Sabla vinter att hänga i. Min favoritslinga utomhus är fortfarande total isbana så jag håller mig inomhus. Men det blev hela nio löppass under månaden, de flesta i början innan jag fick så mycket att göra och sen åkte till England. Några dagar där fick jag till löppass varannan dag och det kändes ju väldigt smutt. Typiskt att livet ska komma och lägga sig i och hålla på.

Stickningen går framåt. Boo-utmaningen tog en paus under kongresshelgen, men jag har gjort klart-klart fyra sjalar, de är alltså blockade och fotade och allting. Lite kul, jag köpte på mig två härvor av en försäljare på Eastercon i helgen. Hon gav mig en komplimang för min nya sjal som jag hängt på mig, och jag kände mig trygg nog att kunna säga att det var en Boo och hon nickade igenkännande. Ingen aning vad det ska bli av garnerna jag köpte än, men nu börjar det bli fullt i min prio-låda så får nog lugna mig lite med inköpen för  ett tag och sticka upp en del av det jag har. Ska börja på nummer fem vilken dag som helst.


Femtio lyssnade podavsnitt, femtioåtta avsnitt TV, lite Marvel phase 2-filmer. Jag har lugnat mig lite med medie-konsumerandet efter februari. J tvingade mig att binge-titta på The Good Place med honom. Riktigt bra, charmig och samtidigt tankeväckande. Extra kul att den knep två Hugo-nomineringar i Dramatic Presentation Short Form. På poddfronten kan jag nämna fina Dana Falsettis Deep Dive som jag efter två avsnitt verkligen gillar. Har man minsta intresse av body positivity-rörelsen så är den en no brainer.

Jag har nog lite kongress-hjärna fortfarande, trots att jag varit hemma i ett par dagar. Det var så himla roligt, så många mysiga människor, så många intressanta diskussioner, så mycket intryck och uttryck och ojojoj. Jag behöver stänga av lite om jag ska orka med folk framöver, samtidigt som jag känner mig full av pepp efter alla upplevelser. Om drygt två månader är det dags för årets Swecon, Fantastika, på Dieselverkstan i Sickla. Yay!

Soveriet

Jag har alltid varit intresserad av att mäta min sömn. Se till att jag får tillräckligt, klura ut vad som inverkar positivt och negativt och vad som i slutänden får mig att vakna och vara pigg och inte uttröttad och inte vilja dö. Yaknow, standardgrejer liksom.

Så, att titta på vad min Fitbit loggat hur jag sovit är numera en del av min morgonrutin. Och visst, den kanske inte mäter alldeles exakt varje steg och varje sovande minut, men close enough. Den känner av när jag rör mig under natten och den mäter dessutom pulsen. När jag stressat runt och aldrig känt att jag blivit riktigt utsövd så har jag ofelbart kunnat se att min djupsömn varit patetiskt kort.

Så vad påverkar dådå? Tja, det sägs ju att man ska undvika skärmtid innan sänggående. Det blåa ljuset från datorer och mobilskärmar påverkar hjärnan så att det blir svårt att somna. Det kan säkert stämma för många, men för egen del får jag säga att jag inte märker någon större skillnad. Självklart har jag ett par blue light blockers, ett par röd-tintade glasögon, men de har inte jättestor effekt på mig. Jag använder mig också av f.lux (till datorn) och Twilight (till mobilen), men i slutänden kan jag inte säga att de gör till eller från för mitt sovande. Med det sagt rekommenderar jag ändå folk att prova, om man upplever problem med att somna.

Det som istället haft stor inverkan på min sömn på det senaste är två saker.

Jag vill alltid försöka undvika att börja fundera på saker när jag ska sova. Är det något jag inte behöver så är det att komma ihåg alla sätt jag gjort bort mig under den gångna dagen, och börjar jag en gång fundera så är det ofta lögn i helvete att sluta. Så jag behöver distrahera mig själv när jag gått och lagt mig. Men lagom mycket, jag vill ju inte bli alldeles uppslukad av handlingen i en bok eller uppretad av något någon skrivit på internet. Enter: Sleep with me. En podcast som inte handlar om något jättespännande eller intressant, som bara är en man som pratar strunt i ungefär en timme. I en särdeles sövande och ointressant ton. Det tog mig ett par avsnitt, under ett par kvällar, innan jag liksom vant mig vid formatet och vid karlns röst, men sedan var jag så inkörd på det, som att min kropp instinktivt associerade hans mumlande med att slappna av, stänga av hjärnan och bara somna. Jag kan verkligen rekommendera en lagom ointressant och oengagerande podcast till insomningen, och varför inte testa Sleep with me?

Men det här med djupsömn, det har stört mig något gruvligt att jag är så dålig på djupsömn ända sen jag börjat kunna mäta den. En halvtimme per natt är alldeles för lite och det var ofta jag inte fick mer. Bah! Varför?

Vi har ingen TV i sovrummet, och det är inte bara för att vi inte vill riskera att bli liggande och glo på film nätterna igenom. Sovrummet ska vara hyfsat teknikfritt har varit tanken. Men mobilen tar jag ändå med mig och lägger på nattduksbordet. För att kolla twitter det sista jag gör, och för att kunna lyssna på ett halvt avsnitt Sleep with me (seriöst, efter en kvarts lyssnande har jag ofta somnat så behöver inte ett helt avsnitt). Så där ligger mobilen, ett par decimeter från mitt huvud. Hela natten igenom. Och jag vet inte varför jag inte tänkt på det, mer än huruvida skärmens blå ljus påverkar mig, och skärmen är ju inte på när jag inte aktivt pillar på den så vad är problemet? Men mobilen, om vi lämnar den påstådda risken för cancer och whatnot därhän, så kvarstår ju faktum att den är gjord för att med jämna mellanrum leta efter och prata med internet. Och att den gör det, hela natten igenom, ett par decimeter från mitt huvud.

Huh. Kan det vara så att den där aktiviteten påverkar min hjärna? Inte tillräckligt för att väcka mig, inte tillräckligt för att jag inte ska somna, men ändå stör tillräckligt för att påverka min djupsömn?

Så jag lämnade mobilen utanför sovrummet. På prov, ett par nätter. Fick klara mig utan Sleep with me, vilket resulterade i en del vridande och vändande men jag somnade iallafall till slut. Och jag kunde morgonen efter direkt se en markant skillnad. Kanske inte tillräckligt för att faktiskt känna en skillnad i kroppen, men min Fitbit noterade ett ordentligt skutt i djupsömn. Från en halvtimme-timme till uppemot en och en halv timme, lätt.

Huh. Väldigt intressant. Som sagt, jag kunde inte säga att jag kände något direkt skillnad, men jag tänker mig att det här ändå är sånt som gör skillnad över tid. Att sova illa en natt är inte hela världen, men att sova dåligt natt efter natt, vecka ut och vecka in, det kommer att påverka din hälsa och ditt välbefinnande i längden. Jag kommer iallafall fortsätta mäta och klura på vad jag kan förbättra.

Vad hon pysslade med i februari

Jamen vadå, hur kan det redan ha gått en månad till? Visst att februari är en kort månad, men liksom kom igen.

Jaja, jag har fortfarande inte tröttnat på att göra månadspost, så vi gör en till.


Läsandet har gått trööögt den här månaden. Jag vet inte, kanske har jag bara inte träffat rätt på titlar jag har lust med just nu, men tre böcker blev det iallafall.

Artemis av Andy Weir

Det är ju sjukt svårt att inte jämföra med The Martian, men även om man försöker låta bli så är Artemis en hyfsad men ändå svag andra bok från Weir. Den utspelar sig i en nära framtid, mänskligheten har etablerat en stad på månen och där bor Jazz, hon är sjukt smart men good for nothing, otroligt bra på att göra dåliga livsval. Jag kan typ se vad Weir försöker göra men han kan. Verkligen. Inte. Skriva. Kvinnliga. Huvudkaraktärer. I övrigt är boken en snabbläst och kul romp, men så mycket överskuggas av att huvudpersonen är en kvinna-som-en-man-skulle-ha-skrivit-henne. En kille med tuttar. En kille som är helt fascinerad av sina egna tuttar. Ugh. Riktigt, riktigt dåligt. Blärgh.

The Seventh Bride av T. Kingfisher

Ursula Vernons knasiga pseudonym är en del av varför jag verkligen vill gilla allt hon gör. Det sägs att hon använder T Kingfisher för att skriva för vuxna, men jag vet inte jag. The Seventh Bride känns väldigt YA-ig, inte minst för att huvudpersonen Rhea är, vad, fjorton? Och även om det handlar om att mjölnardottern i klassisk fantasymiljö blir bortgift till bokens onding och tar hjälp av ondingens sex tidigare fruar för att ta sig ur knipan, det är riktigt fint skrivet om kvinnlig vänskap, så är det mer coming-of-age än en vuxen-historia. Tycker jag. Vernon, eller förlåt, Kingfisher, har en underbar humor och klurigt språk och kan teckna personporträtt som jag älskar, så jag kommer klart läsa fler böcker av henne. Rekommenderas.

A Local Habitation av Seanan McGuire

Bok två om October Daye, en serie i urban fantasy-träsket. Jag vill så gärna gilla den här serien, och var så nöjd när jag knep de första nio eller tio delarna i förra årets Hugo-paket. Changelingen Toby Daye skickas av sin liege lord för att se vad som hänt med hans systerdotter som han tappat kontakten med eftersom han inte kan göra det själv because Faerie-politik. Saker och ting är såklart mycket värre än vad någon kunnat ana. Urban fantasy som utspelar sig i och kring San Fransisco, what's not to like? Lite samma stuk som Harry Dresden, men av en kvinnlig författare och med en kvinnlig huvudperson. Nice.


Träningen har gått ungefär som i januari, sex löprundor totalt på ungefär 3 - 3,5 kilometer var, vilket egentligen är för lite men får ses som acceptabelt eftersom det har varit snorkallt ute och att springa på löpband är astråkigt. Fick förresten medhåll av min maraton-löpande massör, hon tycker att två kilometer på löpband är ungefär som sex-sju kilometer utomhus, och jag är böjd att hålla med. När det blir varmare ute ska det bli bättre.

Stickningen tricklar på. Det går trögt just nu, som med läsningen känns det som att jag bara står och stampar. Men, senaste månaden har jag blockat de första två sjalarna och har typ tio varv kvar på nummer tre. Haken med den är att de sista varven är de mest komplicerade med typ sjuhundra pärlor att placera så det kommer ta tiiid. Jaja, en maska i taget, ett varv åt gången. Jag har köpt mig en liten våg så att jag kan väga mina nystan och förhoppningsvis få lite bättre koll på saker och ting, det känns bra. Jag har också beställt en nyst-maskin, för jag orkar inte nysta en och en halv kilometer lace-garn för hand igen. Orkar inte.


I övrigt då? Lyssnat på trettioåtta podavsnitt, sjuttioen TV-avsnitt tittade på. (Hmm, börjar ana varför jag känner att jag fått så lite annat gjort.) Bland annat den danska fandom-podden Hva' Fan, som ju är på danska men jag förstår förvånansvärt mycket av vad som sägs, yay för språköra. Jag hittade också en kul liten pod från BBC, The Boring Talks, korta avsnitt där någon pratar om något obskyrt ämne som de älskar men andra förmodligen tycker är jättetråkiga. Kul! På TV-fronten blev det Altered Carbon (intressant!), nya Mythbusters (de är inga Jamie och Adam men de växer banne mig på en efter ett tag) och andra säsongen Dirk Gently's Holistic Detective Agency (inte lika skarp som första säsongen men ARGHH varför var de tvungna att lägga ner den?).

Typ så.

Vad hon pysslade med i januari

Jag fick för mig att det kunde vara kul att göra något slags check-in, lite delavstämning eller så, varje månad. Jag har sett andra göra det förr och det verkade fränt, så. Tja. Äsch. Jag vet inte hur det kommer funka, men just nu har jag lust till det, så vi testar.


Jag har läst böcker i januari. Fem titlar, så årsmålet på en-bok-i-veckan ligger ju fint till.

The Doomsday book av Connie Willis

Tidsresande historiker från Oxford (i framtiden!) åker till Medeltiden och allt går åt skogen. Ugh, till slut kom jag igenom den. Jag vet inte, den är ju bra, men så evigt lång. Långsam uppbyggnad, massor av dinglande ledtrådar som inte intresserade så mycket att de gav läsfart, och när ploten väl kulminerade hade jag både redan räknat ut vad som skulle hända och hunnit bli ointresserad. Välskriven såklart, men jag vet inte, jag är inte lika förälskad i Willis som så många andra är.

The Night Circus av Erin Morgenstern

En märklig cirkus som dyker upp utan förvarning, den är bara öppen på natten, och bakom kulisserna pågår en mystisk kamp mellan två magiker. Jag tvingade min bokklubb att läsa den här, bara för att jag så gärna ville att fler skulle få uppleva den magiska, drömska känslan. Jag tyckte jättemycket om den i omläsning, men mina medklubbare var inte fullt lika förtjusta. Nåja. Alla borde läsa den här, och Erin Morgenstern borde skriva fler böcker.

This Time Around av Tawna Fenske

Typisk modern romance, typisk lite småkulig/pinsam humor, typiskt Fenske. Jag vet inte varför jag envisas med att läsa precis alla hennes böcker, så fantastiskt bra är de inte. Här hanterade hon det faktum att den manliga hjälten har en typ elva-årig dotter riktigt snyggt, men i övrigt gäsp.

The Sudden Appearance of Hope av Claire North

Huvudpersonen glöms bort av alla, först sin familj och sina vänner och efter det alla andra så snart de inte har henne framför näsan. Kan inte få ett jobb, kan inte leva ett normalt liv, kan inte ha några nära vänner. Vad gör man då? Idén är störtcool och jag tycker att North hanterar den väl. Men det är första halvan av boken. Andra halvan tappar den fart, viker in på ett lite annat spår, och slutet är långt och ointressant och fizzlar bara ut i nästan ingenting. Trist, för den hade stor potential.

Introvert: den tysta revolutionen av Linus Jonkman

Vad särskiljer introverta från extroverta, hur fungerar de och varför är det rätt smutt att vara introvert. Jag hade rätt höga förväntningar, och de infriades förutsägbart nog inte. Det är inget fel på boken, det var bara inte den bok jag hade trott. Den gör precis det den säger att den ska på omslaget, och har man ingen koll alls på introverta drag så kommer man lära sig massor och kanske få en hel del aha-upplevelser. Det gjorde dock inte jag.


Träningen har gått sådär. Jag har tagit mig till gymmet och löpbandet vid sex tillfällen under januari, och det är ju faktiskt sex gånger och inte noll. Men ja. Det är så evinnerligen tråkigt att springa på löpband att det inte blivit mer än 2,5 - 3 kilometer per tillfälle. Jag hade absolut orkat längre, så det är inte det, men trååååkigt! Jag siktar nog på att bara inte vara helt otränad när jag kan flytta springeriet utomhus igen framme i vår. Att springa ute i slask och på is i mörkret, och trigga min ansträngningsastma av kylan, det är inte min kopp te.


Stickningen går fint. Jag har gjort klart en sjal av de utlovade elva och är halvvägs igenom sjal nummer två. Okej, den första är inte blockad än men jag tycker att den kan få räknas. Och okej, igår stickade jag en hel rad komplicerad spetsstickning med pärlor och grejer, och först när den var nästan klar insåg jag att jag gjort fel i början så hela raden var fel. Bleh!

What's more så har jag gått igenom min garn-stash och sorterat ut vad jag kan använda och vad som bara inte är intressant just nu. En del har jag till och med slängt. Jag har en plan för nästkommande sjalar, så behöver inte panikköpa något när det är dags för nästa. Jag vet vad jag ska använda. Jag känner mig svårt duktig.


I övrigt har jag lyssnat på tjugosex podcastavsnitt av olika slag, till exempel har jag börjat från början av The Metamor City Podcast som har fått ligga till sig lite det senaste halvåret eller så. Jag har sett fyrtiosju avsnitt TV, bland annat The White Rabbit Project som väl får ses som ett slags Mythbusters spinoff som bara blev tio avsnitt, och första säsongen Dirk Gently's Holistic Detective Agency som var väldigt mycket bättre än vad jag hade fått för mig att den skulle vara. Låga förväntningar ftw.

En social kanal i min smak

Det känns som att Goodreads-användandet bland mina vänner exploderat på sistone. Det är lite ovant, men kul.

I flera år följde jag en handfull personer som postade nån gång ibland, det var hyfsat dött i min GR-feed. Jag trodde liksom att det måste vara så. Jag menar, hur ofta börjar en vanlig normal person att läsa en ny bok? Det blir inte tusentals poster per år precis, Facebook this ain't. Och de flesta av mina vänner verkade ha en ganska avslappnad relation till sin egen GR och posta nån gång varannan månad som mest, inte som jag som maniskt uppdaterade med till och med rätt utgåva av en bok jag läste.

Men som sagt, på sistone har flera nya vänner börjat använda GR och flera av dem gör det lite annorlunda. Inte bara det att de postar lite nu och då, så att det alltid har hänt någonting nytt i feeden varje gång jag tittar till den, de postar även uppdateringar utöver det vanliga påbörjat/läst ut en bok. Och. Jag menar, jag visste ju att man kan göra så, men jag kände mig inte alls bekväm med att vara den enda som gjorde det så jag lät bli. Och nu får jag veta att folk läser mest hela tiden. Att de på en kväll har klämt hundratjugo sidor pappersbok, eller nått 67% i sin ebok. Och jag älskar det. Det är liv i mina läsande vänner, hurra!

Det låter kanske urtråkigt, hur många gånger kan man egentligen se att nån läst ytterligare tio sidor Dostojevski innan man bara inte bryr sig längre? Men let me tell you, jag bryr mig mer om det än om random middagsbild på insta eller en random fb-post.

Jag är själv fortfarande förhållandevis sparsam med uppdateringar, men ibland så. Då och då kan det vara kul att påminna sin feed om att man fortfarande håller på och tröskar sig igenom den där fantasy-tegelstenen. Och ärligt talat, inget ont om när någon kommer in och lägger till det senaste halvårets lästa böcker. Jag gillar båda sorterna av GR-användare.

Finns du på Goodreads? Lägg till mig vetja.

Mål och grejer

Mjo, det känns bättre att ha gått omkring och sugit litegrann på nyårslöfteskaramellen en vecka. Att bara dras med i den allmänna nyårsyran och lova saker till höger och vänster, det är så lätt hänt.

Men jag har faktiskt ett par saker som det kunde vara kul att notera nu, och sen se hur det gick om ett år.

Jag är en sucker för utmaningar. Det är ändå lite konstigt, för jag ser mig verkligen inte som en tävlingsmänniska men får nog erkänna att jag taggas av utmaningar och lite tävling. Om jag bara får göra det på egna villkor ska nog tilläggas, annars vill jag inte alls vara med. Dessutom kan det vara kul att mäta och notera. Vem det nu var som sa det, att mäta är att veta.

Bokläsningen.

Jag har ju kört Goodreads Reading Challenge under ett flertal år nu, och 2017 blev det bästa året hittills. Jag brukar hålla mig till ett mål på 52 böcker, och förra året blev det hela 57 titlar. Det var ett bra läs-år helt enkelt. Även om det är frestande att öka på i ljuset av det så håller jag mig till mina en-bok-i-veckan. Blir det mer är det trevligt, men det får inte kännas omöjligt. Lagoma mål är bäst.

Träningen.

Det var ett par år sedan jag började springa. Eller kanske jogga är ett bättre ord men fuckit, springa säger vi. Och jag har liksom hållit på, kommit av mig och börjat igen. Det har inte hänt  så mycket, utöver att jag känner mig bekväm med att ge mig ut, att jag oftast kan hålla mig löpande i en halvmil därikring oavsett dagsform. Jag har sprungit flera tävlingar på 5km, det har varit kul. Det skulle vara ännu roligare att kunna springa tävlingar på 10km, jag börjar känna mig lite begränsad. Så, det får bli ett mål: jobba mig upp till att springa milen. Jag har inte än bestämt om jag vill springa en tävling också, och så fall vilken, det kan vi se. Tjejmilen? Midnattsloppet? Sthlm10? Har någon något förslag på en rolig spring-tävling jag borde anmäla mig till?

Stickningen.

Är det fånigt att ha ett handarbetesmål? Varsågod och tyck. I höstas hittade jag en ny favvo-designer på Ravelry, och när hon uppmanar till att sticka ett visst antal av hennes mönster under ett år så... Tja, se ovan, jag är en sucker för utmaningar. Sammanlagt elva av hennes sjal-mönster är målet för året. Elva sjalar. Inte som att jag behöver dem, jag har redan hur många som helst. Borde kanske bli bättre på att ge bort, hmm... Hursomhelst, det kan säkert bli annat stickat också men åtminstone de där sjalarna. Sticka sjalar är kul.

Och sen. Ja sen får det räcka. Lite småsaker flyter runt i skallen, som att jag vill äta keto större delen av året, som att jag vill börja promenera till jobbet när jag byter kontor och flyttar närmare här i vår, som att jag vill hänga mindre på Facebook, som att jag vill göra saker medvetet och fokuserat, som att jag vill jobba på att sova bättre och inte göra en massa saker för att andra människor tycker att jag borde. Den där sista är en luring, om man inte håller ögonen på den kan den krypa in under skinnet.

Årsmeme 2017

Jag har verkligen inte varit speciellt aktiv här det senaste året, men det är dags att summera lite och även om jag inte skrivit om det här så har jag Gjort Saker Och Så.

1. Vad gjorde du under 2017 som du aldrig gjort förr?
Det här året blev på något sätt året då jag tog mod till mig och började prata om böcker jag läst lite mer organiserat med folk. Jag har under året träffat tre olika bokcirklar, och det tror jag är första gången. Nån gruppering har jag bara träffat en gång, de andra ett gäng fler och det kommer bli fler nästa år.

2. Höll du dina nyårslöften, och kommer du lova något inför nästa år?
Jag lovade att försöka ta hand om mig själv bättre och det... nja, det gick väl inte jättebra. Jag har varit så utmattad de senaste månaderna att jag undrat om det är den berömda väggen som närmar sig. Inte bra, inte bra. Inför nästa år har jag faktiskt ett konkret mål: Jag skulle vilja springa en mil.

3. Var det någon nära dig som födde barn?
Nej.

4. Var det någon nära dig som dog?
Nej, tack och lov.

5. Vilka länder besökte du?
Vi åkte till Grekland på solsemester, och till Finland för Worldcon 75.

6. Vad skulle du vilja ha 2018 som du saknade under 2017?
Bättre förmåga att se när det är nog. Jag har ingen lust att faktiskt bränna ut mig.

7. Vilket datum kommer du minnas speciellt från 2017 och varför?
Inget speciellt. Det hände en del roligheter, men inte så att jag kommer minnas datumet.

8. Vilken är din största bedrift från 2017?
Jag får säga musikalen, precis som 2016. Mycket angst och mycket jobb, men vi rodde det i land.

9. Vilket är ditt största misslyckande?
Får säga musikalen där också, faktiskt. Det kostade så mycket men gav i slutänden så lite.

10. Blev du sjuk eller skadad?
Nej, inte mer än nån fökylning.

11. Vad var den bästa sak du köpte?
Jag återgick till att använda FitBit istället för min gamla kära Pebble och köpte mig en ny Alta HR för att peppa mig själv.

12. Vems beteende förtjänar att hyllas?
Som vanligt, min älskade fästmans. Alltid.

13. Vems beteende gjorde dig upprörd och ledsen?
Några kollegor har gjort mig lite less, om än inte ledsen.

14. Vart gick de mesta av dina pengar?
Mat och hyra, resor och garn.

15. Vad gjorde dig riktigt exalterad?
Resan till Helsinki och Worldcon 75, och förestående kontorsflytten nästa år.

16. Vilken sång kommer alltid att påminna dig om 2017?
Kanske Man, I feel like a woman som jag slet med i musikalen. Så mycket glädje, samtidigt så mycket översminkad osäkerhet.

17. Jämfört med den här tiden förra året, är du:
a) Gladare eller ledsnare? Ledsnare. Så väldigt, väldigt väldigt trött.
b) Smalare eller tjockare? Kanske lite tjockare? Bryr mig mindre och mindre för varje år vilket känns som en seger.
c) Rikare eller fattigare? Rikare.

18. Vad önskar du att du gjort mer av?
Sagt nej. Hushållat med min tid och energi. Stickat.

19. Vad önskar du att du gjort mindre av?
Brytt mig om vad folk ska tänka och tycka, en gammal goding.

20. Hur firade du julen?
Hemma, en kort tur till en släktings äldreboende för jullunch.

21. Hur kommer du fira nyår?
Också hemma, i lugn och ro.

22. Blev du kär under 2017?
Nej.

23. Hur många one-night-stands?
Inga.

24. Vilket var ditt favorit-TV-program?
Travelers var en trevlig upptäckt.

25. Hatar du någon nu som du inte hatade för ett år sedan?
Nej gu' nej. Orka.

26. Vilken är den bästa bok du läst?
Jag tyckte jättemycket om The Hum and the Shiver av Alex Bledsoe.

27. Vilken var din största musikaliska upptäckt?
Inte någon speciell artist eller låt, men jag har upptäckt vilken skillnad musik kan göra för orken på löpbandet. Kan hänga ihop med hur OTROLIGT tråkigt det är att springa på löpband.

28. Vad önskade dig och fick du?
Jag deklarerade tidigt att jag ville ha böcker i julklapp, och jag fick Hounded av Kevin Hearne. Gillarn!

29. Vilken var din favorit-film under året?
Färskast i minnet är Star Wars: The Last Jedi som vi var och såg traditionsenligt på juldagen. Jag tittade bara på klockan en gång, så den får ett gott betyg.

30. Vad gjorde du på din födelsedag och hur gammal blev du?
Jag blev trettionio. Jag jobbade och sen åt jag god mat med goda vänner.

31. Vad skulle ha gjort ditt år mycket mer tillfredsställande?
Fler skedar.

32. Hur skulle du beskriva din personliga klädstil under året?
Har jobbat lite på att få till en schysst kontors-stil, rätt avslappnat men ändå fint liksom.

33. Vad fick dig att förbli vid dina sinnens fulla bruk?
Ensamtid och förlåtande vänner.

34. Vilken kändis gillade du mest?
Har hållit mig undan kändisskvaller så har inte tänkt så mycket på kändisar i år.

35. Vilken politisk fråga har engagerat dig mest?
Nätneutralitet. Hur svårt kan vara, liksom?

36. Vem saknade du?
Mamma.

37. Vilken var den bästa nya människa du träffade?
Jag gillar mina nya bokcirkel-bekanta. Nämner inga namn.

38. Berätta om någon värdefull insikt som du fått under 2017.
Jag vet mer än jag tror och kan mer än jag kommer ihåg. Jag fyller fyrtio nästa år, vilket i sig är lite bisarrt. Att kunna säga "jag kommer ihåg det där som jag gjorde för trettio år sedan". Men samtidigt, jag är ju bara jag och jag har gjort en hiskelig massa saker i mitt liv hittills. Jag har lärt mig saker, och jag har lärt mig saker som jag sedan glömt bort. Och jag har under det senaste året kommit ihåg en del saker som jag tidigare glömt bort, det är lite coolt. Insikten kanske kan sammanfattas i att jag *gillar* att bli äldre.

Fröken Hemlig Agent

Dags att begå premiär!

Ja jag har ju knappt andats ett ord om årets musikaluppsättning här på bloggen. Mest för att jag inte hängt här så mycket på sistone. Annat var det förra året då musikalen gick av stapeln mitt i Blogg100. Men ja, jag är med och sätter upp en musikal i år också! Och idag är det premiär.

Vi spelar Miss Secret Agent, mer känd som film (Miss Congeniality) från nittiotalet, och detta är första gången som den görs som musikal. Vi spelar i dagarna tre på Maxim i Stockholm, en brokig skara nuvarande och före detta elever från Bosöns idrottsfolkhögskola plus lite annat löst folk, undertecknad inräknad. Idag är det skolföreställning, imorgon och på lördag kväll spelar vi för allmänheten.

Det är så mycket jobb med en sån här baluns, men det är förstås otroligt roligt samtidigt. Nu kommer belöningen efter många sena kvällar och sömnlösa nätter under vintern och våren. Jag har ont i exakt hela kroppen, och värre kommer det bli, men baske mig om det kommer märkas när jag står på scen.

Kommer du och tittar? Joo, säkert är du sugen? Om du är i Stockholm är du väldans välkommen. Vi spelar kl 19 imorgon fredag och kl 18 på lördag, som sagt på Maximteatern vid Karlaplan. Biljetterna kostar 160 pengar, 100 för pensionärer, barn och studerande. Det kommer bli en urkul show!

Sju myter om polyamori

Jag följer Poly.Land sedan en tid tillbaka, en riktigt trevlig blogg om polyamori. Rekommenderas! Imorse trillade en särskilt trevlig rubrik in i rss:en, 7 Common Myths About Being Polyamorous.

Jag vet inte hur vanliga de här myterna egentligen är. I min värld tycker jag att det pratas rätt mycket om just de här sakerna så fort poly kommer på tal, men det är väl inte alla som pratar om sånt till vardags kanske? Hur som helst, jag tänker att vi kan ta hål på de här myterna lite till, så jag norpar skamlöst listan.

1. När du är polyamorös letar du alltid efter nya partners.

Alltså, gu' nej. Orka. Och ha tid! För mig åtminstone handlar det om att vara öppen för att känslor kan utvecklas. Att låta varje relation vara som den är, att inte försöka tvinga in varje människa jag möter i ett förutbestämt fack. Och även om man teoretiskt kan ha känslor för jättemånga samtidigt så har åtminstone inte jag tid för fler än en handfull. :P

2. Alla som är poly är också bisexuella.

Visst, jag är det, och det är knappast ovanligt. Men det finns självklart gott om straighta och gay polysar också. 

3. Du kan bara kalla dig poly om du faktiskt har flera förhållanden på en gång.

Um. Precis som man bara kan vara gay om man är ihop med någon av samma kön? Och straight om man är ihop med någon av motsatt kön? Och när man blir singel sååå...? Blir man asexuell då, eller hur funkar det?

4. Om du bara har tillfälliga hookups är du inte polyamorös.

Jag personligen bygger gärna långa relationer, är rätt ointresserad av one night stands. Men se punkt ett, jag ser inget fel med att ha ett om tillfälle och intresse skulle uppstå. En flört kan vara lika mycket poly som ett tjugofemårigt förhållande med hus och barn och Volvo.

5. Polyamori är bara något som män lurar kvinnor till för att få ha mer sex.

Ehm. Bwahahaha! (Borde kanske inte skratta åt det, men detta är så verklighetsfrånvänt att jag bara inte vet hur annars jag ska reagera...)

6. Alla som är poly är kinky också.

Man kan vara det, men måste absolut inte. Poly och kink går väl ihop. Men man kan absolut vara hur vanilj som helst, och ändå få kalla sig polyamorös. Lovar.

7. Om du är polyamorös blir du inte svartsjuk.

Igen, bwahaha! Eh, nej. Bara nej. Vill nog påstå att de allra allra flesta känner svartsjuka då och då. Frågan är hur man hanterar det. Att skylla sin svartsjuka på någon annans beteende är i min ringa mening inte vidare produktivt. Fundera istället på vad den osäkerheten kommer ifrån och vad du kan göra för att känna dig trygg.

Stockholm Tunnel Run Citybanan

Jag känner mig alltid lite fejk när jag säger att jag springer eller löptränar. När man springer ska det ju gå fort, och jag springr inte fort. Jag springer lagomt för att det ska kännas kul och skönt. Ibland är det mer långsamt än annars, det beror på.

Men just idag tänker jag inte skämmas för det. Jag har precis kommer hem igen efter att ha sprungit Stockholm Tunnel Run Citybanan. I skrivande stund pågår tävlingen fortfarande, de flesta har inte startat än.

Goin' down.

7,6 km löpning i servicetunneln jämte den nya pendeltågstunneln (vi kunde ju inte gärna springa på själva spåren), från Karolinska i Solna till Fatbursparken på Söder. Once in a lifetime opportunity, ingen kommer släppa ner allmänheten där igen efter att trafiken släpps på i juni, såklart. Ett löparminne för livet har det sagts, och jag tog verkligen fasta på det.

Trettiotretusen deltagare. När jag kom insnubblande på startområdet en bra stund innan första startskottet skulle gå var där tjockt av blå västar och gula pannband. Alla taggade, solen skinande från klarblå himmel, vår i luften. Jag smög på mig min egen väst och pannband. Kände mig inte nervös. Jag visste att distansen inte är ett problem längre, jag skulle ta det lugnt och inte stressa, inte bry mig om att få en bra tid utan bara njuta av att få se en miljö som jag aldrig kommer få chansen till igen. Ju närmare starttiden närmade sig, desto gladare och peppad kände jag mig. När det var dags för gemensam uppvärmning i startfållan och Susanne Lanefeld visade sig på storbildskärmen skrattade jag högt. Hur tufft att de fått henne att ställa upp? Shit liksom, hur gammal är hon och ser fortfarande fab ut i gymnastikdräkt.

Okej, de första två kilometrarna innan vi kom ner i tunneln var rätt tråkiga, och det blåste lite kallt. Men sen. Sen!

Jag är uppenbarligen mycket mer av en känslomänniska när jag springer än annars. De hade gjort det så fint, med strålkastare och stämningsfyllt ljus nere i tunneln. Jag rös, av endorfiner eller något annat vet jag inte. En liten bit in kunde jag höra musik, och när det visade sig att det faktiskt var en riktig kör som stod där och sjöng Like A Prayer vid sidan om vägen höll jag på riktigt på att börja gråta, så vackert var det. Tunneln lämpade sig väl för körsång. Ett par kilometer senare sprang jag förbi en kvinna som satt och spelade orgel, och blev så glad när jag såg att det faktiskt var en riktig människa och en riktig orgel att jag började skratta högt. När jag springer har jag helt klart nära till alla känslor.

Det hade så lätt kunnat bli lite tråkigt att springa in en tunnel, men jag tyckte att det hände något lagom ofta utmed banan. Man vill ju inte bli bombarderad av intryck och musik och hejarop hela vägen heller, men då och då var det någon sponsor som hade smyckat tunneln med coola ljus och storbildsskärmar och annat. Och att då och då få veta att nu passerar vi under Odenplan, nu passerar vi under den och den kyrkan, nu är vi vid Centralstationen, Söder Mälarstrand och så vidare. Bra grej när man faktiskt inte kan se var man är.

Den sista biten var faktiskt inte speciellt rolig dock. Brant stigning upp mot målet på Söder, hörde jag rätt att det var 13-14% stigning någonstans? Det var tungt, väldigt tungt, när man redan har en halvmil bakom sig. Jag gick uppför, och skämdes inte för det.

Till slut gjorde jag en helt okej tid, med tanke på att jag stannat och fotat och gått en del. Och vilken upplevelse, jag minns hellre de coola sakerna jag såg därnere än hur jag försökte ta mig igenom loppet så fort som möjligt. Inget ont om de som resonerar så, men det är inte för mig. Försöka springa snabbt kan jag göra en annan gång.

Stort tack till alla som arrangerade och hjälpte till på olika vis. Jag tycker att det märks att det är vana människor bakom kulisserna. De har anordnat löpartävlingar förr, Lidingöfolket, så att säga. Inga problem någonstans vad jag kunde märka, bara en kul upplevelse och ett minne för livet. Tack speciellt till de, mest ungdomar, som stod längs banan och hejade sig hesa. Gullungar. <3

Åka hem, köpa finkaffe på vägen, och sen välförtjänt slänga upp benen i soffan ett par timmar. Hashtag Life Is Good.

Ljuset i slutet av tunneln, bokstavligt talat.