Att känna sina begränsningar

Japp, jag gav upp.

För över en vecka sedan, vilket den uppmärksamme redan noterat, men jag ville inte prata om det då. Men okej, korten på bordet. Jag gav upp NaNoWriMo 2013.

Flera anledningar, men den främsta var att jag inte hade roligt och inte kände att jag utvecklades. Det gav ingenting. Jag hade till och med börjat återgå till mer eller mindre samma plot som jag halkat in på de flesta år som jag skrivit NaNo. Visste inte hur jag skulle ta mig ur det, inte med så kort om tid.

Känslan av frihet är bedövande. Jag ångrar mig inte. Jag har andra idéer om hur jag ska ta mig vidare nu, men njuter av att inte skriva en stund till innan jag tar itu med dem. Det är ljuvligt, fullkomligt ljuvligt.

Som idag. Gårdagskvällen bjöd på julfest med min arbetsgivare. Tusen personer i en aningen för liten lokal, jag i skor som antagligen hade passat bättre om vi alls kunnat få sitta ner, ljudnivån när tusen personer skulle mingla var obeskrivlig och jag har nog inte känt mig fullt så introvert på bra länge. Vid nio gav jag upp och åkte hem utan att behöva känna att jag borde jobba en timme eller två till på det, utan kunde bara skala av mig partykläderna och stupa i säng. Vilket jag gjorde, tack så mycket. Idag har jag visserligen pysslat lite med ett långkok i ugnen som nu sprider väldoft i hela lägenheten men har också hunnit... tja, sova tupplur. Ikväll väntar en tripp ut till förorten för att uppleva Doctor Whos 50-årsjubileum i bio-salong. I 3D, gubevars. Har inte skrivit så mycket som en rad innan det här blogginlägget och kan inte säga annat än att jag njuter.

Så, det var rätt beslut. Jag är säker på det. Visst är det lite tråkigt att inte kunna räkna mig med i gemenskapen, det kommer inte finnas ett nytt romanutkast i början på december för min del. Men jag har ändå lärt mig något om hur jag funkar och vad jag behöver, och NaNo ain't it. Inte nu längre. Tyvärr.