Upp och iväg, men inte flygande

Så var vi igång. NaNoWriMo. Alla vi dryga tvåhundrafyrtiosexusen personer. Eller nåja, säkert kommer inte alla som listat sig på hemsidan i år att skriva, men det är ändå rätt bra med folk som visat intresse, det får man säga.

Jag hade en rätt knagglig start igår. Trött och grinig efter en lång vecka, första timmen när jag väl fått mig själv att motvilligt inta positionen klämde jag väl ur mig tvåhundra högst tveksamma ord. Sen gick det bättre, när jag glömde tänka på hur grinig jag var så kom det igång och kvällen slutade på drygt 1700 ord innan jag gav upp och åt middag med min underbare fästman. 

Sashimi, mmm.

Jag har gjort det här förr. Känner det i kroppen, det är välbekant. Sitta ner och bara låta fingrarna flyga, låta historien flyta ur huvudet. Inte för att det blir som jag vill, inte för att mina huvudpersoner beter sig som jag tänkt mig. Men jag kan det här. Skrivandet, det mekaniska.

Idag tänker jag mig tre skriv-pass, en timme i stöten. Det är ungefär vad jag klarar av innan koncentrationen tryter, och om jag på en timme kan komma upp i ungefär tusen ord så har jag ett gott försprång inför veckan. Mutar mig själv med kaffe och choklad. Däremellan försöker jag göra nyttigheter, delar upp dagen i olika sysslor som att duscha eller gå och handla, under tiden klurar jag på vad nästa pass ska fokusera på, vart jag kan försöka få mina karaktärer att gå.

Det känns lite tröstlöst att ingenting av det jag skrivit hittills skulle överleva redigering, men inte tänka på det nu. Inte tänka på hur illa det är, på hur många olika vis det jag skriver är dåligt. Bara skriv, skriv som vinden. Klart att det måste redigeras, men innan det kan redigeras så måste det skrivas ner. Skriv!