Coriolanus

Jag upptäckte ju Tom Hiddleston sent, i höstas, när vi gick och såg Thor 2 på bio. Jag brukar upptäcka saker ett par år efter alla andra så det här är inte alls konstigt. Jag sällade mig till horderna av såkallade Hiddlestoners.
Ah, Marvel-filmerna. Ah, Tom Hiddleston.

Tom Hiddleston Coriolanus in rehearsal for Coriolanus Photo by Manuel Harlan.jpg

Var var jag? Jo. Han har tillbringat vintern med att spela Shakespeare på Donmar Warehouse i London, titelrollen i pjäsen Coriolanus (nej, jag hade heller aldrig hört talas om den), och jag fick för mig där i höstas att det kanske inte alls vore omöjligt att åka till London och se den. Se Tom på riktigt. Tankarna gick snabbt till att räkna på boende, flyg, vem kunde jag få med mig som resesällskap. Vågade jag? Hade jag råd? Efter ett par veckor av detta angstande slog det mig att kanske kolla tillgänglighet på biljetter till föreställningen…
Eh.
Jaha.
Det här är en av de mer ansedda teatrarna i London. Den har tvåhundrafemtioen platser. Med en av de starkast lysande stjärnorna just nu i huvudrollen. Biljetterna var naturligtvis tvärslut. Tog slut samma dag som de släpptes.
Jag kände mig så dum. Och så besviken. Det skulle inte bli någon resa för mig. Inget teaterbesök. Ingen Tom.

Men! Det visade sig att National Theatre Live har tänkt på mig och mitt problem. De skulle direktsända föreställningen till en hel hög av olika biografer runt om i världen, en av dem i Stockholm. Och det fanns biljetter kvar! Jag visste väl att det skulle löna sig att flytta till huvudstaden så småningom!

Det hann bli utsålt till slut även till denna visning och Bio Rio kommer sända en repris i nästa vecka, men igår var det så dags. Teater fast på bio.

Jag får säga att det fungerade förvånansvärt väl. Annars är ju en av grejen med teater att man är DÄR, med skådespelarna precis framför sig, att man som publik blir en del av en upplevelse som så snart kvällen är slut inte kommer igen. Att istället sitta i en biosalong i ett annat land utan den där direktkontakten… Tja. Next best thing. Det var välproducerat, både teaterföreställningen i sig och direktsändningen som sådan. Bara vid ett tillfälle skymtade en av de andra kamerorna förbi i ett hörn, annars var det ingenting som störde.

Jag önskar dock att jag hade kunnat vara där. Vilken lokal! Liten men väl utnyttjad, med publiken på tre sidor och scengolvet så nära, så nära. Sparsmakad scenografi blir ett måste men jag är heeelt fascinerad över vad som går att göra med en stege, några stolar och ett par hinkar färg. Riktigt, riktigt coolt.

Shakespeare på originalspråk kräver lite tillvänjning, och nu var det några år sedan jag själv försökte mig på det vindlingande sättet att uttrycka sig på så de första scenerna var lite knepiga att hänga med i, men sedan lossnade det. Mitt sällskap uttryckte lättnad över att det var textat (på engelska) för oss och det får jag hålla med om var en skön krycka att ha emellanåt. Annars föredrog jag att fokusera på skådespelarnas ansikten och kroppsspråk, det är något otroligt lyxigt med att ha riktigt duktiga aktörer att titta på, bara att följa med och låta historien skölja över en.

För det gjorde den, sköljde över en. Jag kan förstå att det är en av de mindre kända, en av de mer sällan spelade pjäserna, men inte för att den är dålig på något sätt. Coriolanus själv heter i början av pjäsen Caius Martius och är en av de mest bad assaste bad assen som någonsin bad assade. När han egenhändigt intar staden Corioles får han tillnamnet Coriolanus. (Sa ju det, han är bad ass.) Värre går det dock när han kommer hem till Rom efter sina triumfer på slagfältet och hetsas av främst sin mor att fortsätta in på den politiska banan. Han är inte politiker-material, inte alls, och så går det som det går.

Flera intressanta teman att klura på där och såhär dagen efter är det en hel del som skramlar runt i mitt huvud, till exempel detta med en man som försöker hitta sin plats i samhället men också relationen till hans mor, hans fru, hans värsta fiende. I en intervju med regissören Josie Rourke tog de upp att titelrollen traditionellt brukar spelas av en aningen äldre man, åtminstone över de fyrtio, men här blir det en lite annan vinkel just för att han är rätt ung.
Jag hade dock inte bara ögon för Hiddleston. Faktiskt. Deborah Findlay, Mark Gatiss, Jacqueline Boatswain, Rochenda Sandall och Birgitte Hjort Sørensen var några av de som jag tyckte stack ut extra väl.

De sistnämnda mer än några andra fick det att rycka i teater-tarmen, jag vill också! Jag saknar att stå på scen, det gör jag verkligen. Jag saknar att göra djupdykningar ner i språk och repliker, jag saknar att jobba med rolltolkning och scenerier och allt det andra som hör till.

Jag gillar att en crush på en skådespelare från ett sammanhang får mig att söka upp andra filmer och föreställningar som jag annars aldrig hade vare sig hittat till eller varit särskilt intresserad av. Shakespeare är ju visserligen alltid Shakespeare men jag hade inte hört talas om National Theatre och deras produktioner tidigare och hade knappast känt igen Coriolanus som ett Shakespeare-verk om jag inte så att säga lockats att titta väldigt mycket närmare på det.

Men just det där med att jag önskar att jag själv hade fått stå där, på scen. Den lusten.
Högre betyg kan jag inte ge en teaterföreställning.

Tom Hiddleston Caius Martius Coriolanus Photo by Johan Persson 3.jpg