En skopa nostalgi

Så fick jag äntligen ändan ur och åkte till Södertälje igår för att se Cabaret på Sagateatern. Lite pinsamt att det skulle bli först efter att de bokat in extraföreställningar efter att ha blivit så bejublade och slutsålda i våras. Men så är det, sån är jag.

Det var helt makalöst bra. Rysansvärt och jävligt obehagligt. Bra teater.

Men jag tänkte på en annan sak när jag rullade in med pendeltåget till Södertälje centrum. Hur märkligt det känns att komma tillbaka till ett ställe som har varit, men inte längre är, hemma. Jag bodde i Södertälje i många år. Trivdes bra där. (Har inte mycket till övers för den bild av stan som gärna presenteras i media, känner inte igen den alls.) Flyttade inte därifrån så mycket som till något annat, till nästa livskapitel. Och det är en så konstig känsla att komma tillbaka.

Det är några år sen och saker har hunnit börja förändras, men jag hittar ju utan problem. Jag känner igen bussnumren, vet precis hur jag ska ta mig. Men jag bor inte där längre. Det är inte hemma. Samtidigt som det på ett sätt är det.

Det är detsamma närhelst jag kommer till andra ställen jag bott på, och ju mer åren går desto fler blir de. Såklart. Allteftersom jag flyttar lämnar jag efter mig ställen som känns som om de borde vara hemma men inte är det. Det är inte mina kvarter längre, inte mina fönster som det lyser i, inte min portkod. Och ändå. Och ändå.

Nå. Hursomhelst. Satan vad bra föreställningen var. Obehaglig. Stoltheten i att känna ett par av de som stod på scen, få krama om dem efteråt och tala om hur bra de var. Hur vidriga de var.

Ack, kärlek.

I vanlig ordning rycker det i teatertarmen, det gör det alltid på teatern och särskilt Saga. Önskar, önskar, önskar att någon ska höra av sig out of the blue med en roll till mig i åtanke. Behöver inte vara något stort och häftigt, något litet räcker gott. Men det känns svårare nu när jag inte längre bor där. Vem skulle väl tänka på mig, utsocknes som jag är? Nåväl.