Kameliadam med förhinder

När en har två bekanta som medverkar i samma uppsättning på Stadsteatern så finns det ju inte mycket annat alternativ än att bege sig dit för att se dem. Självklart.

Det är lite roligt faktiskt, att dessa två såvitt jag vet inte känner varandra sen tidigare. Den ena har jag haft förmånen att själv stå på scen tillsammans med ett par gånger i tidernas begynnelse, den andra är gammal kompis med min själs älskade. Vad är oddsen för det, liksom?

Hur som helst. Det spelar ju inte roll att jag knappt  träffar någon av dem nuförti'n, jag är stolt som en tupp. Och vill gå och se dem. Och jag var inte ensam, där var fler i kompisgänget som ville.

Sagt och gjort, för ungefär en och en halv månad sen var det dags. Vi var ett gäng vänner som skulle gå på Stadsteatern och titta på vår vänbekant. Vi hade köpt biljetter, gjort planer, klätt upp oss en liten smula. Och så kommer sms:et. Inställt på grund av sjukdom.

Jahapp.

Jaja, det är ju sånt som händer, även folk på teatern måste ju få bli sjuka och man kan inte ha hur många inhoppare som helst.

Vi bokade om biljetterna. Till i fredags. Klädde upp oss litegrann, gjorde middagsplaner innan föreställningen. Taggade, nu skulle det äntligen bli av. Yes.

Inställt på grund av sjukdom.

Vad i? Vi stod där på Kulturhuset utanför Stora Scenen och visste inte vad vi skulle tro. Kliade oss i huvudet. Är det oss det är fel på, för vår bokning otur med sig? Vill de inte att vi ska se föreställningen? Finns det ens en föreställning eller är det hela en bluff? Alla de tjusiga affischerna bara för syns skull. Jag var tvungen att fråga de stackars kulturarbetarna som hade den otacksamma uppgiften att informera publiken, hur många föreställningar har de varit tvungna att ställa in under spelperioden? Han var inte helt säker, men trodde att det här var den andra.

Maximal otur. Och det här var sista spelhelgen. Lördag och söndag, sen var det helt slut. Inga fler chanser.

Nu. Hade detta varit vilken annan föreställning som helst så hade vi bara gått till kassan och bett att få våra pengar tillbaka, inte mer med det. Men nu hade vi en vän i ensemblen. Jag till och med två. Vi ville verkligen se den.

Okej, tredje gången gillt. Sista föreställningen. Söndagen.

Jag som hade sett fram emot en helt lugn dag, lulla runt hemma och pilla naveln. Den här hösten har innehållit alldeles för få sådana dagar, jag behöver dem. Men okej, sista chansen var vi tvungna att ta och jag svalde förtreten.

Score! Det kändes verkligen så. Vi var där på utsatt tid, de tog emot våra biljetter och släppte in oss.

Det är något speciellt att se människor man känner på scen. Allrahelst när de är så duktiga och talangfulla så man kan gråta.

Jag är inte helt på det klara med en del av scenografi-valen, somliga regibitar flög definitivt över mitt huvud, och kanske anade jag en viss trötthet hos ensemblen såhär på sista föreställningen. Men åh så bra det var. Intressant. Stundom hjärtskärande.

Varför bor jag ens i den här stan när jag knappt utnyttjar ens en bråkdel av teaterutbudet? Jag frågar mig detsamma varje gång jag faktiskt kommer iväg. Borde gå oftare. Borde se mer. Bah.

Tack Simon. Tack Marina.