LonCon3

Man glömmer aldrig sitt livs första WorldCon. Säger dom. Jag är benägen att tro på det.

Eftersom min själs älskade hade annat han behövde prioritera så bestämde jag mig tidigt för att åka själv till London. Jag var nervös, mest för att glömma någon viktig resedetalj och inte så mycket för själva kongressen. Klart att jag klarar mig själv liksom, men tänk om något skulle gå snett, vad gör jag då? Så jag dubbelkollade och trippelkollade flyg och hotell och anslutningar och Oyster Card och gu vet allt.

Det gick bra. Allt gick bra.

Jag bodde på Travelodge vid London City Airport som ligger en lagom kort promenad över bron från Excel Centre. Jag visste precis hur det skulle se ut innan jag ens kom dit, prisa Google street veiw. Enda missen jag kan tycka att jag gjorde var att åka på fredagen och inte redan på onsdagen. Tänkte först att det skulle bli mycket ändå med tio nätter i främmande land, men det hade nog varit roligare att vara med ända från början.

Hur som helst. Excel är skitstort. Enormt. LonCon3 huserade i ena halvan och det var gott om utrymme. Herregud, var är alla tiotusen deltagarna? Okej, nu var väl inte alla där just då, men aldrig under hela långa helgen kändes det trångt.

Fan village. Om jag fattat det rätt så brukar det inte se ut såhär, med ett stort utrymme för barhäng och framtida buds kampanjande och för ops och för barnpassning och allt vad det var, men jag tycker isåfall att det borde göras oftare. Fan village, bara smaka på ordet. Känns det inte som ett ställe att komma hem till?

Dealers room var stort som... något väldigt stort. Där fanns hur mycket roligheter som helst, men jag upprepade mig från Steampunkfestivalen och köpte inte en endaste pryl. Inte ens en t-shirt. Inte ens en bok. Inte ens en tribble. Däremot var det mysigt att spankulera runt där och titta på galenskaperna, det gjorde jag då och då när jag hade en stund över.

Inte för att det fanns anledning att ha en stund över. Tusen programpunkter under sex dagar, ofta pågick tio intressanta saker samtidigt på olika platser runt om. Jag hade blivit förvarnad så intog en synnerligen avslappnad attityd till programmet och gick på det jag råkade känna för och där det fanns plats för stunden. Somliga punkter fick en köa innan för att komma in på men jag hade tur nog att slippa komma till en panel där det var fullsatt. Andra hade inte lika stor tur och fick vända i dörren flera gånger.

Alla var där. Seriöst, alla. Titta, där kommer Patrick Rothfuss. Och var inte det där Robin Hobb? Och vänta, har Mur Lafferty klippt sig? Åh, Connie Willis! Mary Robinette Kowal. Shit vad snygg Gail Carriger är. Alla var där. Alla.

Jag hade hoppats våga säga hej till åtminstone Mur Lafferty som jag har följt i flera år, men det sket sig. Ah well. Jag såg henne iallfall, flera gånger.

Titta där kommer Pat Rothfuss igen. Och Ellen Kushner, wow.

Ellen Kushner utvecklade jag hastigt och lustigt en liten crush på, förresten. Sånt som händer. Makalös kvinna.

Jag upptäckte att jag bodde på inte bara samma hotell som utan även samma våningsplan som Elisabeth Bear och Scott Lynch. Total nerdgasm såklart, men jag var duktig och fangirlade inte på dem så att de märkte det.

Hela hotellet, trots att det låg en bit bort, var fullt av kongressdeltagare. Jag blev stoppad en morgon vid frukosten av en amerikansk kvinna som ville kika på min Loki-tshirt och undrade var jag hade köpt den. Tydligen hade hon någon därhemmavid som skulle vara intresserad av en likadan. Samma kvinna såg jag en vecka senare i Dublin för övrigt, då fick jag även tillfälle att prata med hennes man.

Det var fans överallt, precis överallt. Jag förvånades lite över hur många äldre kvinnor där var. Det snackas en del om hur SF-fandom mest består av män. Eh. Nej. De fanns där förstås också, men där var unga och gamla och både män och kvinnor. Högt och lågt.

Coola programpunkter? Konserten med "LonCon Philharmonic Orchestra" var cool. Att sitta i publiken på Hugo-ceremonin var urcoolt (MEN vad jag skämdes över att inte ha röstat. Nästa år ska jag rösta). The compleat wrks of Wllm Shkspr abridged gjorde mig så lycklig. Patrick Rothfuss som läste ur nästkommande bok gav mig ståpäls.

Jag fnissade lite över signeringskön för GRRM, den var löjligt lång långt innan GRRM visade sig och jag ställde mig inte i den. För övrigt såg jag bara hans bakhuvud vid ett tillfälle, det var under Hugo-ceremonin. Såg aldrig David Tennant fastän han visst också var i lokalerna under ceremonin.

Jag kommer kunna spotta ur mig anekdoter från LonCon3 under många år framöver. Så mycket som jag upplevde under mina dagar där trots att jag tog det förhållandevis lugnt, det är inte klokt. Mannen som jag hastigt och lustigt åt lunch med, en amerikan som hade besökt CERN och först tog mig för britt, hehe. (Han var förresten inte ensam om att först missta mig för inföding, jag kan visst fejka London-accent i flera sekunder om jag lägger manken till.) Öldrickandet med svenska och finska fans. Tjejen som blev helt fascinerad av mitt talfel, där det visade sig att jag inte har samma problem på engelska som på svenska. Amerikanerna, kanadensarna, engelsmännen, finnarna, svenskarna...

En av deltagarna var inte där i köttet utan styrde en skärm på hjul. Såååå coolt.

En av deltagarna var inte där i köttet utan styrde en skärm på hjul. Såååå coolt.

Jag kommer inte åka på nästa års Worldcon i Spokane. Kanske året efter det då det är i Kansas City. Och jag hoppas innerligen att det finska budet på 2017 kommer vinna, även om det finns flera andra starka motbud. (För den som är intresserad av hela baletten kring röstningsförfarandet så har Åka översatt en post om det här. Lite snårigt men inte omöjligt.) Det kommer hur som helst att bli fler Worldcons för mig. Jag är såld. Helt såld.

Mina naglar stöttande budet på Worldcon i Helsinki 2017

Mina naglar stöttande budet på Worldcon i Helsinki 2017

När världskongressen trappade ner och tog slut hade jag ett dygn i London på egen hand. Jag åkte tunnelbana och promenerade i Hyde Park. Besökte The Forbidden Planet som jag inte tyckte var något särskilt. Hann inte så mycket och orkade inte så mycket och kände mest att jag vill släpa med mig J och uppleva London med honom. Får se när det kan bli tid för det.

Onsdag var resdag, jag tog tåget från Euston till Holyhead i Wales. Jag är mycket nöjd över att ha valt ett färdalternativ som gjorde att jag fick se lite av den engelska landsbygden. Det är ett vackert land, kan inte säga annat. Självklart var tåget fullt av fans som var på väg från Worldcon till Eurocon, precis som jag.

Riktigt hur jag tänkte när jag bestämde mig för att inte ta vare sig buss eller taxi från färjan i Dublin utan istället promenera till hotellet, vilket skulle visa sig ta två timmar, med packning och i slutet av en lång resdag, det  vet jag inte. Jag fick visserligen se en hel del av Dublin och träffade några urgulliga men ohängda ungar som ville slänga vattenballonger på mig, men när jag väl kom fram till hotellet var jag helt slut.

Tur då att det var en dag ledigt innan galenskaperna drog igång igen. Men det tar vi i nästa post. Jojo.