Shamrokon

Jag tillbringade fem nätter i London, och sedan tog jag tåget och färjan över till Dublin, Irland för ytterligare fem nätter. Det var dags för årets tredje kongress: Shamrokon, årets Eurocon.

Första dagen i Dublin var en mellandag, precis som jag haft en i London. Jag tog tillfället i akt och tittade lite på stan och sprang lite. Jajust, jag hade ju med mig löparskorna men fick inte användning för dem i London. Docklands var inget vidare ställe att springa på insåg jag när jag kom dit. I Dublin drällde det av löparvänliga parker och jag sprang några varv runt St Stephen's Green. Det var outsägligt skönt att få göra något annat för en stund.

Helt vanlig idyllisk Dublinsk park.

Jag var på min första Eurocon i Stockholm för ett par år sen så det här kändes i princip som något gammalt och hemtamt trots att jag aldrig varit vare sig på irländsk kongress eller ens i Irland. På Irland. Iallfall.

 Nu började jag bli lite trött. Och min sociala enabler Fia hade åkt hem efter LonCon3 så jag var tvungen att själv ta ansvar för mitt socialiserande. Jag gjorde det på det enda sätt jag kunde komma på: Tog på mig en geeky t-shirt och hoppades att någon skulle våga närma sig mig.

Det funkade.

Min tisha med texten: Nonflammable? Challenge Accepted lockade till sig en hel rad av nördiga pojkar. Jag pratade Mythbusters med någon, en annan frågade om jag jobbade med pyroteknik (I wish!), en tredje lyckades jag komma in på polyfasisk sömn med på underliga kringelvägar. Kort sagt, det var en mycket lyckad strategi för att få folk att närma sig mig när jag inte orkade göra det. Har nog aldrig varit så framgångsrik socialt som där och då med den t-shirten. Helt rätt crowd.

Jag stötte också på kvinnan från hotellet i London och fick nu även växla några ord med hennes trevliga man. Amerikaner alltså, gotta love 'em.

Shamrokon var en hotellkongress. Jag älskar hotellkongresser. Man bor på hotellet (eller man kan iallafall), själva kongressen är på hotellet. Du behöver inte ens gå utanför dörren om du inte vill. Glorious! För mig som började bli rejält trött på folk var det alldeles perfekt att bara kunna slinka upp på hotellrummet någon timme eller två och ta igen mig lite, för att sedan ta hissen ner till begivenheterna igen. Det var ett mysigt hotell tyckte jag. Vet att andra hade problem med snorkig personal men mig var alla urgulliga mot. Jag flög väl under deras radar kan jag tro. Frukosten var helt makalöst  tjusig, med drickbart kaffe no less, och muffins med godsaker i. Och frukt. Och youghurt. Och självklart bönor, fläsk, äggröra och hash browns. Jag känner mig mätt bara jag tänker på det.

Det jag främst hade sett fram emot på EuroCon var hedersgästen Seanan McGuire. Hon verkar så himla... rolig. Som en person som jag skulle vilja lära känna. Intelligent och sårbar och personlig. Jag ska väl inte säga att hon blev en besvikelse, men den energi jag blivit så förtjust i via twitter och podcasts visade sig vara helt fel fel fel för mig AFK. Jag klarar inte av henne. Hon gick mig på nerverna, var alldeles för... (dare I say it?) amerikansk. Bläsch. Jag får nöja mig med hennes böcker istället och det är ju faktiskt inte fy skam det. Hon skriver riktigt bra, tycker jag.

Lördagkvällen bjöd på min personliga höjdpunkt: Säsongspremiär av Doctor Who. Jag har aldrig befunnit mig i närheten av BBC när ett avsnitt av Who sänts, så det var naturligtvis givet att jag skulle se det. I värsta fall i ensamhet på mitt hotellrum, men det behövdes inte.

Finbesök, självklart.

Heh, tydligen var BBC länge inte helt tydliga med exakt när avsnittet skulle sändas, mer än datumet, vilket ställde till det en smula för arrangörerna som ville försöka ordna det till en programpunkt för oss kongressdeltagare. Men till slut så kom en tidpunkt och plats gjordes i den största programsalen. Stor duk, egen lina till internet för att säkra strömning från BBC. Kanske inte alldeles jättelagligt, men vi hade handuppräckning på vilka på plats som betalade brittisk TV-licens och det var rätt många, sååatte... Jorå. Det är något speciellt med att titta på Doctor Who tillsammans med andra fans, vilket jag ju visste sedan förra årets visning av femtioårsjubileet, och det här blev minst lika speciellt. Jag har aldrig förr kunnat se Who *när det sänds* så det var en extra liten kick.

Seanan McGuire in concert.

Trots att jag fick revidera min plan att bli bästis med Seanan McGuire så gick jag på många av hennes programpunkter och gillade verkligen de flesta. Hon pratar gärna om zombies. Hon sjunger filk och hade en konsert med sitt band, vad tusan hette de nu då? Hon pratade om sina självmordstankar, till och med det lyckades hon göra intressant och inte bara makabert och obehagligt. Och Pokemon. Herrejösses, dessa eviga Pokemon.

Vad minns jag mer? Där var en hel del programpunkter med irländskt tema varav jag struntade i de flesta, men där var en där man berättade om den irländska skattelättnaden för kulturarbetare. Intressant, men verkade inte vara så mycket lättnad och mer fyllt av trilskande byråkrati och i slutändan antagligen inte värt det alls.

Men nu var jag rejält trött på folk och hotelliv. När den tionde natten rullat förbi checkade jag ut med en lättad suck, bokade en Uber till flygplatsen och åkte hem. Taxichauffören var väldigt trevlig så jag tog tillfället och kommenterade på hur alla irländare var så attans vänliga. Han tog det med en axelryckning "varför skulle vi inte vara det, det ger ju så mycket mer att vara glad än att vara sur". Ptja, jo det fick jag ju hålla med om. Extra poäng när de första som mötte mig på planet mot Stockholm var en nedlåtande svensk flygvärdinna och en riktigt otrevlig svensk medpassagerare. Tjohejsan.

En typisk irländsk hotellmåltid. Helt makalöst gott.

Thus ended mitt kongressäventyr. Åtminstone för i år. Jag borde verkligen försöka skriva lite närmare inpå själva händelserna i framtiden. Kankse kommer jag till och med att göra det. Who knows?

Jag klarade mig som sagt utmärkt på egen hand i främmande land och det var en väldigt nyttig erfarenhet. Jag rekommenderar de flesta att prova på det, om än man kanske inte behöver vara bort i tio dagar. Men nästa gång vill jag verkligen ha med mig J. Allting blir så mycket roligare med någon att uppleva saker med.