Mobiltrubbel

Jag hade sönder min älskade mobil igår.

CURSES!

Min stora, fina, shiny One Plus One gick i backen, mer bestämt gled den ur min hand när jag precis hade avslutat kvällens springpass och skulle stänga av RunKeeper. Den studsade i trottoaren innan jag hann förstå vad som hände. Snabbt intalade jag mig att om skärmen spruckit så var det ändå okej, det går att överleva. Mobilen brukar ju funka ändå. Andas, Hanna, andas.

Såhär fin var min One när den var alldeles sprillans ny, för knappt två månader sen.

Skärmen hade spruckit. Inte mycket, bara lite i ena hörnet. Men! Något mer allvarligt hade samtidigt hänt, så när jag försökte låsa upp skärmen så... gick det inte. Större delen av skärmen var okej, men just där jag behöver trycka för att låsa upp så tog den inte. Reagerade inte alls. Jag var utelåst.

Tårar, panik.

Jag använder min mobil jämt. Till nästan allt. Inte bara när jag springer, utan även när jag bara är ute och går. Antingen har jag musik eller podcast eller ljudbok i lurarna. Precis alltid när jag är ute och rör mig. Jag loggar steg i ett par olika appar, Google Fit och The Walk främst. Jag fotar saker och lägger upp en del på Instagram. Jag håller koll på vänner och annat löst folk på Twitter. Jag spelar Wordfeud. Jag betalar mitt kaffe på Espresso House med deras app. Jag läser min mail, kollar mitt bankkonto och för över pengar, kollar när buss eller tåg ska gå, kollar vad det ska bli för väder, hur mitt elller min sambos schema ser ut. Någon gång splurgar jag och beställer en Uber. Mobilen är min väckarklocka på morgnarna, mobilen mäter min sömn om natten. Jag till och med ringer med den och skickar sms emellanåt.

Ni vet, precis som alla andra gör.

Jag behöver en mobil. Klarar mig inte utan. Vad fan gör man?

Skärmen måste lagas, och det kan ta en stund. Byta tillbaka till den gamla Nexusen under tiden går inte eftersom det inte är samma storlek på sim-kortet. Köpa en ny? Skulle ju gå, jag har inte förnyat abonnemanget än så har teoretiskt en ny mobil innestående där.

Jag svor. Jag grät lite till. Kände mig fruktansvärt ensam i världen.

Varför i himmelens namn byter jag inte mobil oftare så att jag har en reserv som funkar? Känner jag någon som har en gammal mobil liggande som de skulle kunna överväga att låta mig låna?

Pling! Det gör jag ju. Nog. Förhoppningsvis. Slängde iväg ett mail (från laptopen hemma för det går ju inte från mobilen, glargh!) och fick nästan genast positivt besked.

Älskade, älskade nördvänner! <3

Inte ens ett dygn senare har jag tämjt en avlagd HTC One S så som jag vill ha den och kan dra en lättad suck.

Det som slår mig är INTE i första hand hur beroende jag är av tekniken. Det första som slår mig är att tekniken är alldeles för sårbar, varför fixar ingen så att de inte är så lätta att slå sönder!? Varför fixar ingen så att den inte är så lätt att stjäla?

Klart att jag skulle kunna gå tillbaka till ett liv utan en smart phone, eller helt utan mobil om det skulle vara så. Om jag måste. Men jag måste inte, och all den hjälp som min smarta telefon ger mig har jag ändå valt och valt igen. Den ger mig mycket av stort värde för mig i min vardag. Det är inte det att ständigt vara nåbar, för det är jag ändå inte, utan att ha en ständig assistent som hjälper mig och underlättar för mig i alla möjliga aspekter.

Men surast av allt är nog ändå att Runkeeper inte hann synka mitt löppass innan mobilen dog. Sex och en halv kilometer urtjusig löpning till ingen nytta. Hmpf.