I vilket hon inte vet om hon är som alla andra

Altså, jag antar ju att folk som lyssnar på musik har sådana här upplevelser mest hela tiden, men för mig var det nog första gången. För en gångs skull hade jag inte ljudbok utan filmmusiken till Thor: The Dark World i öronen nar jag hasade mig till jobbet. Maffigt, känslosamt, finstämt, bedövande vackert. Satte stämningen ganska fint för mig, jag mådde bra, flinade för mig själv där jag traskade upp mot kontoret från tunnelbanan. Visst var jag fortfarande lite ostadig på benen efter senaste betan med ont i stenen/arna men det gick ju bara inte att vara på dåligt humör.

Och så när jag kliver in genom dörrarna på jobbet, verkligen perfekt tajmat, så drar det stora hjälte-temat igång i öronen, det stora über-maffiga här-kommer-minsann-Thor-och-jeflar-vilken-hyvens-superhjälte-han-är-temat. Jag kände mig som en hjälte. Jag kände mig som Thor. Som om jag ägde kontoret.

Sällan har en vecka börjat mest episkt.

Självklart hänger det ihop med att jag har en rätt känslomässig koppling till filmen, det är fangirlande på hög nivå det här. Hjärtat sväller i kroppen, kan inte låta bli. Men jag undrar lite hur det funkar för andra som lyssnar på lite mer, ska vi säga, vanlig musik. Känner dom sig också som superhjältar?

Nej, jag ska strax återgå till ljudbokeriet. Jag är ju mitt uppe i The Wise Man's Fear av den gode herr Rothfuss, den kan vi inte låta vänta hur länge som helst. Men det var lite kul, jag fnissade för mig själv hela förmiddagen.

Alla har väl förresten sett första trailern till Guardians of the Galaxy? Bara för att fortsätta på Marvel-film-nörderiet. Jag har ingen aning om jag kommer gilla filmen, har ju i vanlig ordning ingen relation till serietidningsförlagan, men jag ÄLSKAR den här trailern. Är det verkligen tvunget att vänta med premiären ända till augusti? Hooked on a feelin', indeed.