Inte så gnällig som hon skulle kunna vara

Jag har ont, just nu.

Inte jätteont, inte njurstensanfallsont eller hjälp-jag-håller-på-att-gå-av-på-mitten-ont. Men ont. Lite ont, nästan hela tiden. Jag är inte van vid att ha ont. Det tar på krafterna, även om jag kan göra det mesta jag behöver så drar jag mig för att göra något annat utöver det. Hur människor med kronisk smärta klarar av sina liv vet jag verkligen inte. Saker och ting får vänta tills...

Ja just det. Detaljer.

För två veckor sedan var jag på röntgen. Där konstaterade de att jag har min njursten kvar och att det kommer behöva åtgärdas. Well, det hade jag ju kunnat tala om för dem. Stötvågsbehandling ska det bli om några veckor, så fort de får tid för mig på Huddinge. I väntan på den fick jag tid för att läggas in och få en slang insatt i urinledaren, förbi stenen, så att det inte ska vara så högt tryck på njuren.

Det gjordes för en vecka sedan. Bra är att njuren nu får lite lugn och ro när stenen som ligger i vägen i urinledaren inte hindrar avflödet från njuren längre, sånt är tydligen typiskt dåligt att gå omkring med någon längre stund. Stackars njuren. Dåligt är att jag känner av den där slangen, den skaver liksom litegrann i blåsan. Obehagligt och emellanåt gör det ont.

Inte det bekvämaste man kan föreställa sig, men nödvändigt och jag står ju ut med det. Idag damp dessutom kallelsen till stötvågsbehandlingen ner, så jag har änden i sikte.

Dropp och dösexiga operationskläder.

Dropp och dösexiga operationskläder.

Jag har aldrig legat på sjukhus förr, så det var lite spännande. Hela den här karusellen med sjukhusbesök tycker jag är mest spännande, det är idel nya upplevelser. Fasta, dropp, sjukhuskläder, ultraljud, sjukhusrutiner. Jag blev sövd för själva insättandet av den där slangen, och det var också intressant. Fastan inför operation och grävandet i mina nedre regioner gjorde mig kanske inte helt lycklig och välmående efteråt men alla jag mötte var så snälla och vänliga att jag knappast kunde hålla det emot dem. Verkligen, all vårdpersonal hittills har varit fantastisk. Allihop, inte ett enda surkart. (Räkna med att någon som jobbar med service noterar sånt.)

Sitter jag still så går det rätt bra, då känns det som minst.

Jag försöker öva mig på att dricka vatten, enligt teorin att stenen kommer sig av att jag druckit dåligt. En app i mobilen påminner mig då och då men banne mig det är svårt! För att komma upp i en och en halv liter vätska om dagen får jag kämpa, dricker verkligen vanligt folk så mycket? Ännu mer? Jag tycker inte att jag gör annat än bälgar i mig. Kanske vänjer man sig?

Hur som helst, jag har en slang inne i kroppen och jag har ont. I övrigt mår jag faktiskt bättre än jag antagligen förtjänar.