Genom och ut på andra sidan

Jag var på stötvågsbehandling i fredags. ESVL. Njurstenen som har gjort livet surt för mig i två månader skulle frikkin' äntligen krossas.

Det gjorde den. Det gick bra. What's more, det gick så bra att man beslutade att även ta ut slangen som jag haft inopererad i urinledaren. Halleluja, pukor och trumpeter och änglakörer!

Jag har ju inte haft ont av stenen på bra länge, men nu när den är borta inser jag precis hur besvärligt den där slangen gjort livet för mig. Jag vande mig vid att inte kunna sitta på vissa sätt, inte kunna göra vissa rörelser, att få ont av att gå bara några minuter. Let me tell you, jag har firat genom att formligen studsa upp ur soffan/stolen/sängen när jag velat under helgen. Jag kan göra det nu. Marvelous!

En röntgenundersökning om ungefär en månad återstår för att se så att allt grus letat sig ut ordentligt. Jag har också fått en sil och en liten ask för att samla gruskorn i om jag hittar dem, de ska analyseras för att lättare veta hur jag ska undvika att få fler stenar framöver. Att lära mig vad jag bör och inte bör stoppa i mig är helt klart prioriterat just nu. Har man väl fått njursten en gång är risken inte direkt liten för fler men jag ska göra vad jag kan, bannemig.

Hur som helst. Själva behandlingen var... intressant. Röntgas och sen röntgas igen. Ligga och bli smälld på nedre delen av ryggen som av en linjal eller ett gummiband i en dryg halvtimme iförd endast strumpor och en strategiskt placerad handduk, diffus smärta på ungefär hela framsidan av bålen. Morfin, nålar och mer röntgen och hej å hå. Som vanligt otroligt fint bemötande av all personal. Så proffsiga, så vänliga.

Folk envisades med att fråga innan om jag var nervös, och... nej. Inte alls. Vad finns där att vara nervös för? Att det ska göra ont? Jag har redan haft ett par njurstensanfall som ska vara något det värsta i smärtoväg man kan råka ut för. Att vara utlämnad, naken och i händerna på främlingar? Bah, jag skulle ju inte ens sövas den här gången. Jag vet inte om det låter kaxigt men jag såg verkligen ingen anledning att oroa mig eller ens fundera särskilt på det innan. Som mest funderade jag lite på hur det skulle gå att hitta inne på enorma Huddinge sjukhus, men det var ju inte svårt.

Jag ville bara få det överstökat och det har jag fått nu. Tack och lov. Jag är så lättad, så glad!