Höra och höras, om att ta plats

Fia borta på Boktimmen ryter ifrån, eller åtminstone förklarar väldigt tydligt, vad hon behöver för att kunna vara delaktig på exempelvis kongress, exempelvis Steampunkfestivalen, som vi båda var på för ett par veckor sedan. Att leva med en hörselnedsättning är inte något som jag riktigt kan föreställa mig hur det är, men mycket av det hon skriver känner jag igen.

Jag har ingen hörselnedsättning, men jag har ett talfel. Där Fia har svårt att höra vad som sägs i speciellt surriga miljöer så har jag svårt att prata.

De flesta märker det inte. Faktiskt inte alls. Särskilt om de träffar mig i en för mig välbekant miljö, där jag är lugn. Jag kan mycket väl prata helt normalt för det mesta. Okej, jag pratar ofta fort men det gör många, särskilt yngre. Jag kan om inte annat ta ett djupt andetag och försöka igen.

Förutom när jag inte kan det. När det bara inte går.

Skenande tal, kallas det. Jag försöker prata lika fort som jag tänker, ungefär. Tungan hänger inte med, hoppar över flera stavelser eller stakar sig helt, börjar stamma.

Särskilt om jag är uppe i varv, lite nervös eller exalterad. Till exempel på kongress. Särskilt om jag vet att det kan vara svårt att höra mig till att börja med.

Någon sa till mig en gång för många år sen, där jag stod och försökte få fram en hel mening i taget: "Men Hanna, jag ÄR intresserad av vad du har att säga. Jag lyssnar gärna." Och grejen är den: det var en helt ny idé för mig. Hänger ihop med blygsel, förstås, något som jag jobbat som en liten iller för att bli av med. Folk kan faktiskt vilja höra vad jag har att säga. Jag måste inte skynda mig att bli klar så att någon annan kan få prata istället. Jag kan få ta lite plats.

Men det är svårt. Även om jag är betydligt kaxigare idag så är det svårt att ta mig tiden att säga saker tydligt, en stavelse åt gången.

Något av det värsta jag vet är när jag märker att folk försöker låtsas som att de hör vad jag säger, men gissar helt fel. De hade lika gärna kunnat säga rakt ut att de inte bryr sig det minsta om mig, att de helst av allt sopar mig och mina åsikter under mattan.

Hur som helst. Jag gillar Fia. Hon är ascool, och vore det inte för att vi bor i olika delar av landet hade jag försökt nästla mig in och hänga mer med henne. Vi sågs och umgicks lite på Steampunkfestivalen. Fördelen för mig är att Fia är van att fråga om hon inte hör, men miljön var verkligen inte optimal för vare sig henne eller mig. Jag var alldeles stissig av allt vackert folk och häftiga hedersgäster (here's looking at you, Cory Doctorow), hon blev antagligen snabbt trött av den bullriga miljön. Iallfall, vi lyckades faktiskt kommunicera litegrann, yay!

Jag brukar skylla att jag ofta sitter tyst på tillställningar och bland mycket folk på att jag är introvert. Och ja, det är jag. Kongresser tar musten ur mig även om det är superkul medan de varar.

Men där är också det faktum att jag fasar för att öppna munnen och inte få fram en hel stavelse. Det gör mig seriöst livrädd. Tänk om jag satsar från tårna och ändå inte kan säga det jag vill? Tänk om de jag pratar med inte hör, låtsas att jag sagt något annat och bara pratar vidare? Lika bra då att jag bara håller mun istället. Lika bra att smälta in i bakgrunden, inte ta plats, inte vara delaktig...

Och förstå mig rätt, ibland är det allt jag vill. Hänga med på ett hörn men inte nödvändigtvis delta aktivt. Men om jag någon gång vill säga något, inflika något, stå i centrum för en minut eller fem eller femton...

Ptja. Det är inte utan att jag känner mig en smula fångad inuti mitt eget huvud, oförmögen att nå ut.

Fia har en hel del handfasta tips på hur man kan hjälpa henne överbrygga hennes hörselnedsättning. Bra där, jag gillar att hon talar om vad de runt omkring henne kan göra. Inga konstigheter.

Vad kan man göra för att hälpa mig när mitt talfel slår till? För det första: lyssna. Ge mig av din uppmärksamhet, låt mig veta att du vill höra vad jag tänker säga när jag försöker. Om du inte hör, var inte rädd för att be mig upprepa mig. Det är absolut inte pinsamt för mig, jag hoppas att du inte heller tycker det. Och när jag suckar högljutt, förstå att jag suckar åt mig själv och för att lugna mig själv, inte åt dig. Gissa inte vad jag har sagt om du inte hör, jag blir bara ledsen om jag genomskådar dig.

På kongresser är jag oftast fullt nöjd med att glida omkring och lyssna. Jag kommer nog aldrig bli en sån som ställer frågor under paneler och jag är tillräckligt perifer i fandom för att inte bli tillfrågad om att faktiskt sitta i någon panel. Men ibland träffar en ju på människor som en bara måste prata med. Flera gånger under en kongresshelg, faktiskt.

Jämfört med för tjugo år sedan är jag riktigt bra på att göra mig förstådd mestadels, men det finns utrymme för bättring. Jag jobbar på't.