Från soffan till 5k

Okej, så det här springeriet.

Jag är lite förvånad över att det har gått två månader och jag har ännu inte gett upp. Några veckor på Friskis och Svettis brukar vara nog för att jag ska hitta på undanflykter, saker som är viktigare, saker jag hellre vill göra och till slut bara konstatera att äh jag orkar inte.

Det underlättar kanske att jag har en handfull förebilder, allt från pappa och syster till min massör och en och annan kändis. Jag har alltid gillat *tanken* på att springa, men när man är otränad är det faktiskt inte särskilt kul att försöka. Och jag blir ivrig, vill springa milen helst genast på en gång och när det inte går, eftersom jag är helt otränad och dör efter hundra meter... Tillbaka till soffan.

Jag kan inte nog understryka hur glad jag är i Zombies, Run! De har en speciell app för nybörjare till 5 kilometer på åtta veckor. Jag är nybörjare, jag vill kunna springa fem kilometer.

Okej då.

Det finns mängder med sådana här program, men här kändes det som att jag kanske inte skulle dö tråkdöden på en gång. Slingan där jag brukar promenera lämpar sig minst lika bra att springa på.

Redan vecka 1 visade sig min iver, den som potentiellt skulle kunna sänka mig. Vadå springa i femton sekunder med en minuts promenad emellan? Pfft! Jag vill ju springa fem kilometer ju! Vad är det här för mesigt program?

Det visade sig dock att femton sekunder är en rätt bra punkt att börja på om man är så ur form som jag. Jag fick ändå känslan av att jag kan, det är inte omöjligt. Det behövde jag sen vecka 2 när femton sekunder utökades till trettio. Vet ni hur överjävla LÅNGT trettio sekunder är!? Det kändes som om de aldrig skulle ta slut, hals och lungor brände. Jag flåsade som en idiot men genomförde iallafall varje pass.

Jag antar att de flesta sådana här program är uppbyggda på liknande sätt, med intervaller, små styrkeövningar och så något som de kallar free form run. Det där sista är där man verkligen kan pusha sig själv och upptäcka hur man utvecklas. I en free form run känner du efter vad kroppen har ork till. Är du trött så är det fullt tillåtet att bara gå, men om du vill och kan så spring, varsågod. Tar orken slut är det bara att gå en stund igen. Oftast är de på kring en tio minuter och i början finns det ju inte en suck i helvete att man orkar springa hela vägen (som sagt, jag hade problem med trettio sekunder i andra veckan). Men jag försökte ändå springa så snart jag kände att jag promenerat och hämtat mig en smula. Inte så att jag tog ut mig fullständigt, aldrig, men att bli lite andfådd är inte farligt.

Sen blev det kallt. Jag vet inte om ni minns den där lilla köldknäppen i andra halvan av juni? Här i augusti är det ju jättevarmt och har varit så de senaste veckorna, det är lätt att glömma bort. Jag klädde på mig och upptäckte att värmen faktiskt inte var något problem när jag varit ute en lite stund. Hoppla? Lika bra att låta bli jacka och sikta på att få upp värmen på egen tass istället, så fick jag lära mig det. Jag är ju van att promenera men då blir man ju inte varm på samma sätt som när man springer. Eller, jogga då, man kan kanske inte kalla det jag gör springer, inte än.

Jag höll i med min träning, och sen blev det som bekant varmt. Jättevarmt. Jag fortsatte att ge mig ut men kände inte direkt att jag blev så mycket bättre. Kanske orkade jag lite mer för varje vecka men inte mycket alls. Bleh. Tills jag provade att istället för på kvällen efter jobbet ge mig ut på morgonen *innan* jobbet, *innan* temperaturerna hunnit bli överjävliga. Jeflar, det där var ju en helt annan femma! Medan jag slavat i sommarhettan hade det visst hänt lite saker med min kropp, nu märkte jag plötsligt det.

Vecka 4 avslutas passet med en kvarts free form run, och jag sprang hela vägen. En kvart! Återigen, det gick inte fort, men jag behövde inte sakta ner och gå, både lungor och ben klarade av det. Huh? Coolt!

Jag började läsa på lite om löpträning, och slogs av hur mycket tipsen till nybörjarlöpare liknar de man ger till nybörjarförfattare. Saker som att inte fundera så mycket, bara göra, att inte försöka göra för mycket och för hårt, det är bättre att bara göra lite men ofta. Jag har läst många tips till nybörjarförfattare, det här kändes väldigt bra. Springa är inte nödvändigtvis så väsenskilt från andra saker en kan ta sig för.

Jag började komma in i en bra lunk mentalt. Min uppgift var att göra vad karaktärerna i historien i appen sa åt mig. Spring nu, gå nu, gör hällyft nu. Spring igen. That's it, ingenting annat betyder särskilt mycket. Tänk inte så mycket. Om solbadarna vid vattnet stirrade på mig från sina engångsgrillar och filtar, so what? Kom ihåg att alla de andra löparna i spåret som springer om dig utan att ens se ansträngda ut har varit där du är, de dömer dig inte, de vet hur det är att vara som du och om något hejar de tyst på dig. Fokusera på zombierna och karaktärerna i i Abel istället. Min uppgift var att följa instruktionerna jag fick i öronen, ingenting annat.

Framåt vecka sex började dock kroppen protestera. Jag fick ont i knäna. Inte farligt, men tillräckligt för att störa och jag undrade vad jag gjorde fel. Mina skor tror jag är helt okej, men kanske studsar jag för mycket? Kanske borde jag ändå skaffa ett nytt par? Även om det känns som att jag springer mjukt och inte slår i speciellt hårt när jag landar i varje steg, så... Vad vet jag? Jag är banne mig ingen expert.

Min bekant maratonlöparen sa åt mig att genast köpa nya skor och tipsade om några stretchövningar. Berättade hur de tränar i hens löpargrupp. Och sa åt mig att inte ge upp. Right, check.

Så häromdan. I måndags. Jag nådde slutet på programmet. Fem kilometer. Och jag gjorde det! Jag sprang, absolut inte snabbt men jag sprang utan att stanna en endaste gång. Från soffan till 5k på åtta veckor. Det gick! Genom den här galna värmeböljan dessutom.

Alldeles oavsett vad som händer nu, om intresset dör eller om jag kan fortsätta vara motiverad (hmm, det vore inte dumt att kunna springa lite fortare, och det finns ju program för 10k också...) så känns det här som en helt makalös bedrift. Det var ju inte så svårt! Bara några nypor envishet, lite tid och en app som distraherar och motiverar. Win!