Så många tankar för ett så litet huvud

Visste ni att om en bara går omkring och tänker att en borde blogga så räcker inte det för att det faktiskt ska bli något bloggat? Huh.

Jomen det är ganska bra med mig, tackar som frågar. Visst, jag får hela tiden anledning att återkomma till det jag fokuserat på att skriva om här på sistone, att jag inte har samma energi och förmåga som annars eller som jag skulle vilja ha. Men det går bra, större delen av tiden känner jag mig som vanligt. Som mitt vanliga åsm själv.

Här på jobbet förra veckan blev jag dock varse hur lite... hur små mina depåer är. Jag och en kollega hade ett missförstånd och ingen av oss ville gå med på att den andre kanske hade rätt. (Jag menar, jag hade ju rätt. Uppenbarligen. Men iallafall.) Och jag blev SÅ upprörd, tog så illa vid mig. Över en i backspegeln riktig skitsak, det löste sig utan trassel. Men just där och då, att han inte ville vika sig och inte ville gå med på att jag inte gjort det han sagt att jag gjort, och tvärtom... En annan tidpunkt hade jag lätt ryckt på axlarna, nu fick jag kämpa i timmar med mig själv innan jag kunde acceptera att vi inte var överens om vad som skett. Jag var SÅ ledsen.

Det är spännande, jag får lära mig nya saker om mig själv.

I det hänseendet är det kanske inte det smartaste draget av mig att hoppa på ett nytt teaterprojekt just nu, men jag är ju tydligen inte fullt så smart som jag själv tror. Å andra sidan är det kanske precis vad jag behöver... Hursomhelst.

Via en bekant har jag hittat en ny teatergrupp att nästla mig in i! Nu när Södertälje ligger för långt bort har jag önskat mig något annat sammanhang, och plötsligt dök det upp. Det är visserligen mer en musikalgrupp, men detaljer. Vi har börjat repa så smått, och i mars blir det föreställningar! Jag vill inte gå in på exakt vad och hur och så, men det kommer jag tala om så småningom, var så säker. Jag hoppas att alla jag känner kommer vilja gå och titta. Jag har både repliker och kommer sjunga och dansa, gubevars.

Det är urkul förstås, men det är banne mig på gränsen för vad jag klarar av. Inte själva repetitionerna, även om jag fasar lite inför dansandet varje vecka, utan bara för att jag är ny i en grupp som känner varandra väldigt väl. Jag är nykomlingen, och extremt uppmärksam på hur de reagerar på mig. Inte alla är så måna om att få mig att känna mig välkommen som jag kommit att förvänta mig från andra sammanhang. Väldigt intressant, och även väldigt tröttande. Huvudet lägger massor med energi på att analysera hur varje person väljer att interagera med mig, och på hur jag väljer att svara på det. Gruppdynamik är intressant, men jag lägger nog lite väl mycket krut på det.

Vilket förresten är anledningen till att jag sitter här och bloggar till slut, jag vaknade i vargtimmen och kunde inte sluta tänka på alla de sätt jag gjort bort mig på förra repetitionen. Suck.

Men ändå, det är verkligen hur roligt som helst. Även dansövningarna. Jag är inte van att försöka få min kropp till att röra sig på det viset, men det ska väl bli ordning på det också. Det är en stund kvar till mars.