Safirringen

Tankar om bok nummer två i min och Fias omläsning av Deverry-böckerna. Jag tvekade lite innan jag valde att använda den svenska titeln här, för jag har faktiskt inte läst den på svenska utan redan gått över till engelska. Så småningom blir jag ju tvungen eftersom de tre sista böckerna inte finns översatta, men jag har precis köpt en ny läsplatta och blev inspirerad att köpa den på engelska, såatteee... Så kan det gå.

Varning, detta kommer inte bli speciellt sammanhängande. I don't do sammanhängande. Däremot spoilers. Förstås.

Hursomhelst. Vi rör oss fortfarande bland element som jag kommer ihåg hyfsat väl från tidigare omläsningar. Historien är inte fullt lika tydlig i minnet som den första, men tillräckligt.

Det här är absolut en andra-bok. I Safirringen (eller Darkspell, dådå) spinner Kerr vidare på de händelser hon lade grunden för i första boken. Vi får fortsätta följa Jill och Rhodry som nu lever som silverdolkar ute på vägarna, vi får se mer av de ondingar som började göra livet surt för alla i första boken, vi får också se lite mer av alverna (yay alver!), och lite mer av Nevyn. Plus ytterligare en tidigare inkarnation, en där Gweniver/Jill viger sitt liv åt att bli krigarprästinna och på kuppen spritt språngande helgalen.

Om vi börjar i "nutid" så börjar jag ärligt bli rätt less på Rhodry. Jeebus, vad tusan ser Jill hos honom? Han är en självgod gnällspik med rätt begränsad begåvning. Han tycker synd om sig själv, och det är väl en sak, men han tar sig liksom aldrig riktigt i kragen. Hans heder och ära har fått sig en törn, och nu kan han inte sluta begå dumheter om ingen hindrar honom? Bah. Dessutom är han en giantisk mansgris, trots att Jill bevisligen kan ta vara på sig själv bra mycket bättre än han på de allra flesta vis, så känner han hela tiden att hon måste beskyddas för hon är ju kvinna. Urgelburgel. Hur står Jill ut med honom? De bästa bitarna i nutid är de där de inte är tillsammans, för när de är det vill jag dänga läsplattan i väggen. Jag förstår att de har varit attraherade av varandra i liv efter liv och det är svårt för dem båda att ignorera, men kom igeeeen. Get over it. Pretty please.

Vill minnas att jag förr i världen tyckte deras kärlekshistoria var helt fantastisk och så romantisk. Heh.

Jag undrar förresten lite över detta med att flera karaktärer så ofta återkommer i samma konstellationer. Jag tänker främst på Rodda/Dolyan/Lovyan som nu har varit mamma till våra huvudkaraktärer i tre inkarnationer, men även på Madoc/Glyn/Blaen av Cwm Pecyl som samtidigt har varit den lite lagom högättade, lite äldre mannen som kommer in någonstans mitt i och antingen ger en hjälpande hand eller ovärdeliga råd eller bara erbjuder sitt stöd på något vis. Really? Är det inte lite slappt av Kerr? Eller är jag bara kinkig, finns det en poäng i att låta dem ha ungefär samma relation om och om igen, skulle kanske vi bara bli förvirrade om det skiftade för mycket? Skulle det bli en för vildvuxen historia? Kanske.

Missförstå mig rätt nu, jag gillade verkligen den här boken också. Jag älskar att få lite mer djup i historien, jag vill verkligen veta mer om nästan alla inblandade. Jag tycker att berättandet flyter på bra, särskilt när jag nu börjar vänja mig vid språket. Det blir aldrig långtråkigt.

Dock så måste jag nog erkänna att det var lite tveeggat att träffa Salamander. Jag minns att jag ääälskade den karaktären förut, jag älskade alla alverna, nu tycker jag att han är lite påfrestande i all sin charm. Haha, kan vi tro att det beror på att jag blivit gammal? Jajemän, det kan vi.

Och detta med att de onda ondingarna inte bara vill ha kaos och krig i världen för kaosets egen skull... De är också knarklangare. Och väldtäktsmän. Och pedofiler. Som dricker färskt blod. Och så är de HOMOSEXUELLA också. Eh, Kerr, vad håller du på med? Den biten har jag helt missat tidigare, och den gjorde mig väldigt obekväm nu. Att boken är skriven för över tjugo år sedan är inte en förmildrande omständighet. Trevligt med lite queera inslag, väldigt otrevligt att våra hjältar är de bigotta. I en scen träffar Rhodry ovetandes på en av ondingarna som ger honom en uppskattande blick. Rhodrys reaktion är att han ryser eftersom han känner igen det som en blick han brukar ge kvinnor. Fräscht. Verkligen. (Ni ser? Rhodry, urgh!)

Okej, det låter nog inte alls som att jag gillade den här boken. Men det gjorde jag! Lovar.

Något som jag verkligen gillade var att se Dannyns kamp med sig själv över känslorna han får för Gweniver. Han har fortfarande de problem som Gerraent hade med Brangwen, men Dannyn är mycket mer mogen. Och han klarar sig *nästan*, men till slut blir det ändå för mycket. Vi har redan sett honom som Cullyn i första boken och vet att han till slut klarar att ta sig förbi och verkligen kan älska Jill och samtidigt släppa henne fri, och med det i bakhuvudet känns det ändå skönt att se att han jobbar på det. Det är inte lätt för honom och han gör så gott han kan.

Ju mer jag ser av Nevyn och hans långa, långa liv, desto mer slår det mig vilken oerhört stark person han är. Alltså, inte förvånande, men hade en annan klarat av att inte bara lägga sig ner och pilla naveln i ren desperation i fyrahundra år? Att fortsätta, igen och igen och igen. Med Brangwen, med Lyssa, med galna Gwen och till sist med Jill. Och med allt annat som vilar på hans axlar? Jag tycker Kerr lyckas väldigt bra med att förmedla den tidvisa tröstlösheten, samtidigt som Nevyn gång efter annan tar ett djupt andetag och går vidare. Jag gillar Nevyn.

Jag är väldigt spänd på vad som ska hända härnäst. Kommer Salamander lyckas överlämna ringen till Rhodry? (Well, duh.) Kommer Jill äntligen acceptera att hon har fallenhet för dweomer och börja gå i lära hos Nevyn? (Well, duh.) Hur ska det gå för de onda ondingarna nu efter detta bakslag? (Well, duh...)

Tyvärr var det något fel med batteriet på min nya fina läsplatta, jag har skickat in den och väntar på att få en ny och förhoppningsvis felfri. Så läsning av del tre, The Bristling Wood, får vänta lite. Men då, då!