Små saker att vara stolt över

Igår var en stor dag.

Eller ja. Jo, för mig var det det.

Ni vet hur jag springer ibland? Har i ärlighetens namn inte blivit så mycket av det på sistone, dels på grund av en förkylning och sen bara tröttma och nu börjar det ju bli kallt. Ptja. Jag var bättre förra året på att ge mig ut trots regn och mörker, iallafall tills det blev snö och is och då tog det stopp. Nu har det inte räckt med att det ändå varit barmark och plusgrader, jag tar mig inte ut.

Men jag vill ju inte parkera mig i soffan ända fram till vädret blir bättre nån gång i mars eller april. Jag vill hålla igång så mycket det nu går, även om det emellanåt inte går. Så att säga.

Lösningen för den som inte vill springa på is (och det finns det de som gör, absolut, och jag beundrar dem) är att flytta in löpningen. Löpband. På gym.

Jag hatar gym. Jag är rädd för löpband.

Har aldrig ens provat. Tycker visserligen att det ser coolt ut. Jag går förbi ett gym med en rad av löpband varje morgon och det ser faktiskt inte alls dumt ut, men jag kan inte se mig själv springa där. Inga problem med att se mig själv snubbla och bryta nacken, däremot. Och bara tanken på att frivilligt gå in på ett gym... Hu! Jag vet att jag är fånig, men det hjälps inte.

Men jag vill ju inte ta vinterpaus i år igen, behöva börja om från början till våren. Bara, nej.

Igår var en stor dag. Med en hel del lockande från älskade J tog jag mig till ett av den handfull gym vi har i området. Tvekade in i det sista, försökte övertyga mig själv om att jag kan ju faktiskt springa ute en stund till, det går bra trots isvindar och snöregn. Men till slut så tog jag mig i kragen.

Kan vi bara konstatera vilken fantastisk fästman jag har? Han visade mig hur det fungerar med alla läskiga knappar, förklarade pedagogiskt vad jag kan använda och vad jag kan strunta i, lät mig prova lite själv, lät bli att skratta åt mig när jag fånade mig som allra mest och lämnade mig sedan ifred en stund så att jag fick vänja mig vid känslan.

Jag dog inte! Höll på att tappa balansen ett par gånger, men det ordnade upp sig innan jag blev av med ett finger eller så. Efter ett par minuter kändes det faktiskt riktigt bra.

Jag lär fortsätta föredra att springa utomhus. Gärna en ljummen sommarkväll, vid vattnet eller genom en lummig park. Men när årstiden nu inte är sån så kan löpband på ett tjusigt (men fortfarande läskigt) gym fungera alldeles utmärkt.