The Bristling Wood

Jahaja, det tog ju inte mer än till bok nummer tre innan en-bok-per-månad gick åt skogen åtminstone litegrann. Nu är vi långt in i månad fyra redan, men det kanske kan styra upp sig igen. Vi kör på. Spoilers såklart.

Jag minns en sak från tidigare läsning av bok tre, The Bristling Wood: Hur sabla illa jag tyckte om Perryn. USCH FÖR PERRYN. Men de är spännande hur olika läsningen blir vid olika tillfällen. Nu... Tja, han är ju ingen supertrevlig typ, den där Perryn, men sådär fasligt plågsamma tyckte jag inte att delarna med honom är längre.

Men först introduceras vi för ytterligare en tidigare uppsättning inkarnationer, nu kring år 835, alltså ungefär tvåhundra år efter de första händelserna och ungefär tvåhundra år innan "nutid". Och nu börjar det minsann hända grejer. Stora grejer. Vi får se hur Maddyn (Blaen/Rhodry) är med och dels ger Nevyn idéer om hur han äntligen kan styra upp den tid av krig och oro som landet drabbats av, och dels är Maddyn med och bildar silverdolkarna. (Maddyn är förresten en riktigt sympatisk och vettig typ, och när vi sedan kommer tillbaka till nutid och Rhodry så är han inte alls lika störig som i förra boken. Go figure.)

Brangwen/Jill får nu återfödas som man, yay! Tyvärr görs inte så mycket mer med det faktumet att hon i den här tiden är en man och inte en kvinna. Han får inte ihop det med någon, är inte speciellt mycket annorlunda som en stor och stark man än som stark kvinna. Den enda effekten jag kan se just nu är att Nevyn till slut äntligen ger upp tanken på att få ihop det med sin föredetta trolovade, och ärligt talat? Det tog honom tvåhundra år? Sunk på den. Nåja. Jag gillar att Kerr berättar att det är något som de flesta själar väljer, att leva åtminstone ett par liv då och då i det andra könet, bara för att prova på. Och med tanke på hur begränsad Jill var i tidigare liv så var det väl på tiden att hon fick slippa det och bara få vara en man, rätt och slätt. Kerr hanterar könsskiftningen bra, Branoic är liksom fortfarande Jill på något sätt, även om hon inte riktigt vågar göra honom till en sexuell varelse.

Tillbaka i nutid får vi då alltså träffa på Perryn. Han är en urfattig lord som lever på släktingars välvilja och sin egen fallenhet för att tjuva hästar. Tafatt och obekväm bland människor, men desto mer i sitt element bland djur och ute i naturen. Han förälskar sig i Jill, till synes bara för att hon är snäll mot honom. När Rhodry blir ivägkallad på uppdrag (why oh why kan ingen bara anställa Jill lika väl som Rhodry, argh) blir hon kvarlämnad och hamnar så i Perryns våld. För Perryn är ett creepy creep som creepar sig. Bryr sig inte om att hon faktiskt inte är intresserad utan använder sig av en skum slags dweomer för att få henne att tro att hon vill ha honom. Och så våldtar han henne och flyr med henne ut i skogen. Mysig kille. Visst, det finns förmildrande omständigheter. Som att han faktiskt inte riktigt begriper att han har förtrollat henne, utan tror att hennes känslor är äkta. Stenkorkat av honom, men okej. Som att han blivit så illa behandlad av alla så länge att han liksom inte kan hejda sig, och lurar sig själv. En riktigt sorglig figur. Men det är också det som gör det så förbaskat creepy. Ack och ve, han förstår inte bättre stackars man. Eh? Kan vi stava till friendzone? Där finns en hel del paralleller man kan dra till dagens feminist-diskussioner här, om man vill.

Hur som helst, till slut får Jill hjälp att bryta förtrollningen av Salamander. Då har redan den asförbannade Rhodry dragit ut på vägarna för att leta rätt på sin, som han tror, förrymda kvinna, och hamnar där i klorna på ondingar från samma grupp som i förra boken. De tutar i honom att det finns ett pris på hans huvud och han måste hålla sig undan. Så Jill och Salamander letar efter honom, han letare efter dem, och ungefär nu hade det varit jättebra om de alla bara kunnat bege sig till huvudstaden där kungen äntligen beslutar sig för att återkalla Rhodry och göra honom till arvinge till rhanet som hans bror styr. Jill och Salamander lyckas, men inte Rhodry såklart. Efter Jill kommer Perryn som vill försöka få henne "tillbaka", men han fångas in lite prydligt och skeppas till Nevyn. Puh! Kanske kan han få ordning på honom, och framför allt lösa mysteriet med hans underliga magi. Rhodry är alldeles för bra på att hålla sig undan kungens män och blir i slutet av boken tillfångatagen och skeppad till Bardek. Ånej! Precis nu när han verkade få slippa livet som silverdolk. Ondingarna får honom att tappa alla minnen av vem han är och säljer honom som slav. Upplösningen får vänta till nästa bok.

Det är ordentligt med fart i den här boken, bortsett från bitarna med Perryn. Hm, kanske var det därför jag tyckte så illa om honom förut, allting annat är så fartfyllt att hans bitar gör att historien tar tvärstopp. Plus då det faktum att han gör coola tuffa Jill till en lallande fåne, do not like.

Nu fortfortfort in på bok nummer fyra, The Dragon Revenant.