Nä men alltså.

Så blev det vår. Så blev det ljust både morgon och kväll. Så blev det lite lättare att leva, lite lättare att andas.

Ändå. Svårt just nu. Svårt att andas, svårt att se framåt, svårt att gräva fram någon slags kreativitet som annars liksom alltid finns där. Inte nu. Kan väl tro att den kommer tillbaka, nån gång. Men den finns där inte nu. 

Nån gång när det inte knyter sig i bröstet, när inte paniken och tårarna ligger på lur bakom varje tanke, varje andetag. Jag mår inte så bra. Av fullt förklarliga och naturliga skäl, inga konstigheter egentligen.

Alltså, jag har det ju bra. Jag lever ett helt fantastiskt liv, nästan precis som jag skulle önska. Det är inte det.

Så. Tackar alla gudar för vänner som är villiga att distrahera mig. Som fikar, som bjuder in till brädspelskvällar. Trivs inte så väl som jag brukar i mitt eget huvud, så det är verkligen en lisa att få vistas lite mer än normalt utanför det. Även de lite mer långväga som bjuder in mig att komma och hälsa på över en helg eller så, även om det blir svårare att få till. Ingenting hjälper så mycket just nu som att bli påmind om hur livet går vidare och att det fortfarande finns fina människor därute.