Upp och ut och framåt så sakteliga

Jag är så trött.

Såhär på väg mot vecka fyra utan mamma i livet är det det tydligaste tecknet på att allt inte är som det ska. Visst är jag ledsen, men mest så är jag bara... trött. Trött i benen, trött i armar, kroppen orkar ingenting känns det som. Trött i huvudet, det finns plats för en tanke åt gången och det gör att saker faller bort. Jag glömmer, jag missar saker. Ibland blir jag så arg på mig själv som inte klarar av sånt som jag borde. Jag har stor hjälp av älskade J, och de flesta runt omkring förstår så väl och ingen har väl sagt något grinigt. Men det är frustrerande. Jag är van att klara allt jag behöver själv.

Jag tänker att det här är ett halvårs uppdämd stress som släpper nu. Kanske kan det vara så. Kanske har jag börjat slappna av.

Och då blir jag arg på de som sa innan att "man kan tro att man är det, men man är aldrig riktigt förberedd". Inte sällan med huvuden välmenande på sned. Och nej, det är visserligen sant. Ingen kan veta hur en ska komma att reagera när en förälder går bort. Men där, då innan, när jag fick höra att jag inte var förberedd, då blev jag så jävla rädd. För de sa i princip åt mig att jag skulle må ännu sämre än jag redan gjorde. Jag hörde bara att det som väntade var så mycket, mycket värre, värre än jag kunde föreställa mig. Och jag försökte tänka mig något värre än det avgrundshål jag stod på kanten av, oron och rädslan och all sorg som jag redan kände. Och stressen steg, ångesten steg, rädslan blev större.

Well.

Dra åt helvete, jag var visst förberedd. Jag var så förberedd man kan vara. Det innebär inte att det var lätt att få beskedet. Det innebär inte att det är lätt nu. Jag är så trött, så trött. Men jag är också så innerligen lättad, för nu är det slut. Nu är det klart och färdigt. Hon finns inte mer, hon lider inte mer, hon behöver inte må dåligt mer. Och det är den bästa känslan.

Det kommer ta tid, det här. Jag har inte sprungit en meter på flera veckor, till exempel. Det får vänta tills kroppen slutar protestera av att jag ställer mig upp eller böjer mig ner för att ta på mig skorna. Jag gör så gott jag kan, och det kanske inte är så värst mycket men det är vad jag har.