Sorry, not sorry. Sorry.

Det var en fin begravning.

Som en av de besökande kusinerna sa, man kunde nästan höra mamma protestera "nej men inte ska ni väl, inte för min skull". Jo mamma, det skulle vi visst. Fint och enkelt, precis som hon.

Kyrkan var fylld av ansikten från min barndom, halvt igenkända. Grannungarna jag och syrran lekte med, som nu obegripligt har vuxit upp. Gamla klasskamraters föräldrar, mammas vänner som jag inte sett på minst tjugo år. Och så mostrar och morbröder, kusiner och kusinbarn. Huset fullt.

Jag var sur för att det var så jobbigt. Gå och vänta i veckor på att få sitta i en kyrka och grina i en timme, ska det vara något att hålla på med? Bah. Men nu är det över tack och lov, och visst var det oerhört fint att få träffa alla som kom dit. Alla älskade min mamma, kändes det som, och det med rätta för hon var världens bästa mamma. Sorry alla ni andra, jag knep den bästa.