Mjodå

Hela världen snörvlar och snorar. Känns som bara en tidsfråga innan jag också trillar dit på en höstförkylning, men än så länge har jag klarat mig. Peppar peppar.

Går och drar på en del annat skräp istället, stress och sorg antar jag, som sätter knutar i nacke och axlar, en del övervikt som bara vägrar släppa, och så detta med att alla småsaker växer till stora oöverstigliga projekt i mitt huvud. Antar att det kommer ge sig med tiden och med de verktyg jag har. Oroar mig inte, men det är störigt.

Annars är just det här ju en makalöst fin tid. Höstliga vindar, träden börjar skifta så smått i gult, projektigångsättandets och skolstarternas tid. Ny luft. Svala höstregn som svalkar gråt-trötta kinder. Jag älskar att kliva utanför porten tidigt på morgonen, när världen ännu är lite dämpad och liksom nyvaken. Solen har knappt hunnit över horisonten, dimman stiger ute på vattnet, gatorna är nästintill folktomma.

Försöker att inte ha dåligt samvete för att jag försummat Den Onda Cirkeln fullständigt på sistone. Jag utgår från att om mina medbloggare där tröttnar på att jag knappt bidrar så säger de till mig. Känns bra att våga lita på det, vi är en bra grupp folk.

Försöker också att inte ha dåligt samvete för alla TV-serier jag inte ser och alla böcker jag inte läser. En sak i taget. Jag och älsket plöjer oss igenom Glee, perfekt feel good-serie. Borde försöka skriva något om det på Cirkeln, det är ju det enda jag har något att tycka till om just nu. Och så var det det där med Deverry-omläsningen. Jag har läst första boken så borde försöka samla tankarna innan det blir dags för nästa nu när det är ny månad.

En sak i taget.

Hade nästan varit skönt om jag kunde bli förkyld ändå. Några dagar hemma på soffan under en filt med HayDay vore nog inte fel, men än håller virusen sig på behörigt avstånd.