Fjortonde

Tillbaka till verkligheten och jobbet idag, men det finns så mycket att processa från förra veckans musikaläventyr, så det blir mer sånt idag.

Det här med nakenhet. Alla som nån gång befunnit sig bakom kulisserna vet att det till slut blir omöjligt att vara speciellt brydd över att visa sig i i olika stadier av avklädnad för sina medspelare. Det finns inte tid till det, och oftast inte plats att byta om i enskildhet heller. Det är trångt och svettigt och jävelbråttom, spela roll om någon får se något som de annars aldrig skulle fått se.

Jag har ägnat hela repperioden under vintern åt att vara blyg i det hänseendet. Kände mig urfånig som gick undan för att byta till oömma byxor och tillbaka igen. Vad fan, jag har ju varit med förr på andra ställen? Vad är det här, varför bryr jag mig? Men så var det.

När vi kom på plats på stadshuset däremot, så var det som att något släppte. Nästan från en dag till en annan så gick jag direkt till no fucks given över att visa mig i bara underkläder. Visst, har fortfarande komplex över min övervikt särskilt jämfört med alla dessa idrottare, men skit samma. Vad ska jag göra åt det nu, jag måste ju byta om?

Där fanns inget mellanläge alls, ingen gradvis förändring i min inställning. Lite som att nån knäppte av modesty-switchen. Häpp, här är jag i bara mässingen!

Och det tycker jag är intressant. Ingen aning om vad det var som hände där eller varför, men kan ju konstatera att det var mycket, väldigt mycket, som hände i huvudet under de där dagarna.