Sjunde

Veckan rivstartar. Fullt ös, öppningspass på jobbet, utvecklingssamtal, jobba järnet, dra iväg lagom till eftermiddagsfikat och repa resten av eftermiddagen och hela kvällen. Hemma igen strax innan ordinarie läggdags.

Men tro för all del inte att det går att sova då. Skulle behövas såklart, imorgon är det dags att göra om det igen, men jag är alldeles för uppe i varv.  Just ikväll uppfylld av hur jäkla uselt det gick ikväll. Försöker att intala mig att det kommer gå bättre imorgon, att det kommer ordna sig, men det är svårt förstås.

Mest är jag just nu ledsen över alla de sätt som jag inte kommer överens med folk i ensemblen på. Inte för att vi är i luven på varandra, utan för att många har varit så totalt ointresserade av att bonda med mig. Och jag hade behövt lite stöd nu, slippa känna att jag drar ner allihop för att jag är så osäker. Det är högstadiet all over again. Premiärnerver, visst, men inte bara. Vi är ingen familj, så som jag har vant mig vid att bli med människor jag delar scen med. Kanske är det för att jag är ny, kanske finns det andra orsaker.

Jag kommer behöva höja mig rejält till morgondagen då det är genrep. Det sägs att det bara är bra om genrepet går dåligt, då kommer det gå bättre på premiären. Men jag kommer behöva göra så mycket bättre ifrån mig, bara för att komma upp i en nivå där jag kan dra nytta av det till premiären. Och jag har inget självförtroende att göra det med.

Jag tror fortfarande att det kommer bli en kickass föreställning. Jag tror fortfarande att jag kommer få ha roligt, och framför allt att publiken kommer ha kul. Men just nu är det det fan inte.