Tionde

Så har vi begått premiär. Och jag lite kär i hela ensemblen.

Det. Är. Så. Värt. Det.

Varje sen kväll, varje angstig tanke, varenda krona jag lagt ner på det här. Så värt det för att få känna den här känslan. Kärlek. Intensiv kärlek.

Inte utan missöden förstås. Några små och några stora. För mig personligen var det största att ett hastigt sjukdomsfall kapade min scentid från fjuttiga fyra tillfällen till tre. Det var det enklaste när min danspartner åkte iväg med ambulans en timme innan premiären att bara kapa oss två i nämnda nummer. Surt för mig förstås, kopplat med ordentlig oro för hur han mådde, men vad gör man? Han ska må bättre nu tack och lov, och jag fick ägna lite mer tid åt att hjälpa folk bakom scen istället. Det satte oss på prov, att snabbt som satan komma på lösningar för alla hans detaljer i föreställningen. Det gick. Folk var åsm.

Har ni varit bakom scenen under pågående föreställning nån gång? Nerver, panik, fokusfokusfokus. Folk rusar omkring i olika grader av avklädning. Folk står och lyssnar efter vad som händer ute på scen och framför allt efter hur publiken reagerar.

De skrattade. Yes! Åt allt möjligt, åt flera saker som jag kanske inte tänkt mig skulle vara så roliga. Andra saker föll helt platt som jag hade trott skulle få storgarv. Nåväl, så är det ju, och är en sak som gör det så spännande att spela flera föreställningar. Alla reagerar olika.

Imorgon blir det desto mer hektiskt för mig. Två föreställningar och jag har "min" roll på båda två. Det känns som att det kan gå precis hur som helst.

Meeeeep!