Trettonde

Det känns onekligen lite märkligt att gå tillbaka och läsa från början av den här veckan, såhär med fyra föreställningar nu i bagaget. Jag var så trött, så ledsen och stressad, kände mig så ensam. Jag borde vara helt kaputt idag, men det är jag inte. Jag är... glad. Nöjd, förväntansfull. En smula förälskad.

Vi hade något av en sista-föreställning igår, trots att det egentligen är en kvar, den 22:a på Intiman. Ensemblemiddag på en restaurang i närheten, och efter det vidare för mer dricka och umgänge. Jag var inte säker på om jag skulle med efter maten, men behövde inte mer än uttrycka tveksamhet för att någon prompt sa att det skulle jag ju visst det. Jag var inte nödbedd och var så glad att jag hängde på.

Supertrevlig kväll. Alla glada, trötta och galet spralliga. Och alltså... Jag ärju lite korkad. Med en smula vin i kroppen blev det på något magiskt vis lättare att prata med flera ur ensemblen som jag hittills inte sagt mer än hej till. Tänka sig. Att jag inte räknade ut det lite tidigare. Typ i höstas. Då hade kanske min relation till många inte varit fullt så stel.

För jag är ju blyg. Jätteblyg. Lätt att glömma bort och jag är oftast hyfsat bra på att dölja det. Oftast, men inte alltid.

Note to self: Nästa år, om det blir en uppsättning nästa år, så är det jag som ser till att hänga mer med folket, och gärna med lite alkohol inblandat. Bara lite lagom sådär. Eftersom de flesta andra umgås hela dagarna, pluggar tillsammans, så har de ett försprång. Vore inte fel att göra en ansträngning att ta igen iallafall litegrann av det om jag kan.

Hur som helst, vid sisådär halv två på natten tyckte jag att det började bli dags att ge upp. De andra verkade dra vidare men jag bestämde mig för att åka hem. Bara det att... jag var ju fortfarande glad och rätt pigg och ville inte att det skulle ta slut. Ville inte bara komma hem och göra slut på den här underbara dagen. Velade lite om vilken väg jag borde ta hem från Mariatorget, och började sedan helt sonika att gå bort mot Hornstull, med en vag tanke om att hitta en buss eller taxi eller så. Ont fötterna, men vad gör väl det. Jag gick och gick, Hornsgatan är lång. Funderade på om det är i sådana situationer andra kvinnor känner sig otrygga och rädda. Det här är ju en hyfsat stor gata, men det var helgnatt, klockan närmade sig två. Jag var inte rädd. Visst, höll ett öga på omgivningen och lyssnade efter när en man envist traskade ett par meter bakom mig i ett par kvarter. Men rädd? Nope. Aldrig otrygg.

Till slut tog jag en taxi, mer för att jag hade så satans ont i fötterna än något annat.

Längtar till jag får träffa musikalgänget igen. Saknar dem.