Hälsopost

Aha. Upprinnelsen till min lunchkonversation igår var förstås det här. LCHF-ingenjören sammanfattar min egen reaktion rätt bra. Håhåjaja. 

In helt other news så kom jag på mig själv att imorse gå till tunnelbanan med lite extra stuns i steget och tänka på att jag var ursugen på att springa.

You guys, det där är SÅ KONSTIGT. Det är inte första gången det händer såklart, men det verkar vara en känsla helt kopplat till att springa och inte någon annan sorts träning. Inte så att jag alltid älskar det, oftast tycker jag att det är dödens tråkigt och bara jobbigt, men ibland glimrar det till. En helt euforisk känsla. Jag har fortfarande svårt att se mig själv som något annat än soffpotatis, så det är... well, märkligt.

Det gör det lite mera värt det.

Jag har precis avslutat vecka fyra i Zombies Run 5k. Går lite fortare fram än tre pass i veckan, tar och springer de kvällar jag orkar och inte har något annat för mig. Programmet är ju på åtta veckor så om en månad är jag förhoppningsvis tillbaka där jag var... förut. Innan mamma dog. Tanken är att jag ska springa Blodomloppet i juni i år igen, i övrigt tar jag det lugnt med målsättandet. Inga maraton på horisonten om vi säger så. Inte än iallafall.