Inte den sortens värme

Kan ju inte annat än tycka lite synd om den gamle bekanten som tillfälligtvis är i stan och hörde av sig för att kanske träffas. Min reaktion? Panik. Fick samla mig i ett par timmar innan jag kunde svara tyvärr nej tack inte nu.

Han måtte väl tro att jag inte är riktigt riktig i huvudet. Å andra sidan, det gjorde han nog redan innan. Att han ens hörde av sig nu är lite av ett mirakel.

Försöker att inte känna mig tvärdum. Har ett par röster från förr som gärna talar om för mig att jag får väl för fan skärpa mig. Försöker att inte lyssna på dem. Klart att jag bränner relationer på det här sättet, inte som att jag inte fattar det. Inte som att det inte hänt förr.