Efteråt

Musikalen. Allt eller inget. Det är inte ens två månader sedan vi spelade sista föreställningen men känns så oerhört långt bort. Som en dröm. En jävligt jobbig dröm, full av frustration och stress.

Tänker på min roll. Jeanette, hon med det osvikliga självförtroendet. Sablar vad ansträngande det var, att låtsas veta exakt vad man gör och att man är jävligt bra på det. Aldrig kunde hennes världsbild rämna, och det gjorde den aldrig heller. Hon kom in med en stor portion chutzpah och lämnade med lika mycket. Ingenting kunde rubba hennes tro på sig själv.

Samtidigt höll jag på och ifrågasatte närapå varje steg jag tog. Vad var bra, vad kunde jag fejka och komma undan med, hur i hela helvete skulle det här gå? Självförtroende noll. Fick regi om att vara "för mycket" men tror inte att jag nånsin klarade av det.

Samtidigt. Vi hade ju otroligt kul, alla vi i ensemblen. Det är en otrolig upplevelse att göra en sånhär show och jag vill absolut inte vara utan det här minnet. Utvecklande, lärorikt, en utmaning som inte alla skulle anta.

Om jag bara hade varit lite mer som Jeanette. Kanske om jag hade fått äga henne fullt ut, inte behövt dela roll. Men det är en bortförklaring. Jo, det kanske hade gått lättare men det hade samtidigt inte blivit lika utvecklande. Om jag bara hade orkat vila lite mer i min förmåga, min talang, som jag ju vet att jag har. Istället tillbringade jag så stor del av repetitionerna med att må dåligt på olika sätt att jag inte vet om det är värt det att hoppa på tåget igen nästa år.

Fotograf Sofia Åkerstedt