Meh!

Det var en enveten rackare, gårdagens huvudvärk. Höll i sig över natten, vilket verkligen inte hör till vanligheterna. Jag menar, är det något man kan lita på så är det att en natts sömn botar all huvudvärk. Pfft.

Nå, den höll sig på en hanterbar nivå hela dagen idag med hjälp av ipredon (ipren+alvedon). Men vaffan, ska det vara såhär? Halsen är fortfarande inte bra heller kan jag meddela.

Men så minns jag. Huvudvärken jag hade i övre tonåren. Mycket och ofta, sådär så att jag emellanåt hade enstaka huvudvärk-fria dagar. Och tja, det var ju bara så det var. Bara att gilla läget. Och mensvärken sen. Fifan. Tänk, bara tänk om nån hade kunnat kläcka ur sig att det är sånt som brukar bli bättre med åren. Jag kunde vissa dagar inte ens räta ut kroppen, gick framåtlutad. Vilket fick min käre far att fräsa att "det blir väl inte bättre sådär heller!". Och nej, men det blev inte värre heller.

Så okej, så farligt är det inte, det här. Jag kan ju fungera som vanligt med ett lagomt flöde av paracetamol. Det går ingen större nöd på mig.

Och framför allt, jag har friheten att gå och lägga mig hur tidigt jag vill utan att någon rynkar på näsan. Det är det bästa av allt.