Ovana och vana

"Jag har en lite ovanlig fråga."

När man som växeltelefonist får höra det av en kund så kan man ge sig den på att det är något som minst tio andra har frågat bara samma dag. Inte så att jag faktiskt kan besvara frågan, nästan alltid behöver jag koppla vidare till en annan avdelning. Men det ska mycket till för att någon ska komma med något som jag aldrig har hört förr. 

Betänk att jag besvarar i runda slängar fyra-, fem-, sex-, eller sjuhundra samtal per dag. Varje dag. Jag har jobbar här i över tolv år. Vill kanske inte gå så långt som att säga att jag har hört ALLT, men det är baske mig inte långt ifrån.

Det roliga är att många gånger behöver kunden inte ens ställa sin fråga. Behöver inte förklara. Behöver knappt mer än öppna munnen för att jag ska veta var jag ska koppla. God ton hindrar mig dock från att göra det, kunden får förstås prata klart men dessförinnan har jag sökt upp rätt instans i företaget och sitter och väntar med fingret över koppla-knappen. Ibland får jag vänta länge.

Jag försöker att inte bli otålig. Hur ska den som ringer kanske för första gången, och kanske är lite nervös, kunna veta hur mycket jag redan förstår? Så jag väntar på ett lägligt tillfälle att bryta in och styra samtalet dit det ska. Inte alltid så lätt, om jag har en dålig dag eller är trött eller hungrig.

Så om du någon gång ringer till ett företag och upplever att växeltelefonisten inte lyssnar klart, att det känns som att telefonisten bara vill bli av med dig... Tro mig, oftast så är det inte så. Det är bara det att du inte är så unik som du tror. Självklart är det viktigt att det blir rätt, att du kommer till rätt avdelning, men det behövs sällan så mycket information som du förutsätter.