Sova på saken

Jag behöver åtta timmars sömn. Minst.

Jag vet inte om det här är särskilt revolutionerande eller så, men ibland undrar jag om alla andra liksom inte tycker att det är lika hemskt att vakna av att klockan ringer med alldeles för få timmar i kroppen. Är inte den där känslan av sirap något av det värsta som finns?

Seriöst, jag kan göra vad som helst för att slippa det.

Som att, till exempel, gå och lägga mig tid.

Så om jag behöver åtta timmars sömn, och klockan ringer, säg, klockan sex på morgonen, då behöver jag gå och lägga mig klockan tio på kvällen, right? WRONG.

Om jag ska sova åtta timmar behöver jag somna allra senast tio. Vet inte hur ni är, men jag lägger inte bara huvudet på kudden och slocknar. Det händer inte. Vi snackar i allla fall en stunds fnulande och vridande och vändande, ibland fem och ibland trettio minuter. Ibland mer.

Vet de som med bestämdhet hävdar att de inte kan somna innan en viss tidpunkt, eller om de mot förmodan skulle somna innan så kommer de att vakna superdupertidigt och inte kunna somna om. (Hej J!) Well låt mig då berätta om min ungdom, innan jag gick och skaffade mig ett liv. För vad gör man om man sitter där ensam i sin nya lägenhet. Inga planer, inga vänner, ingenting på TV, bara sådär i allmänhet ingen lust med någonting. Jag gick och la mig och sov. Spelade ingen roll om klockan så var halv åtta på kvällen, jag sov bort tiden. Så jag vill hävda att jag har övat på att somna tidigt, det är ingen skill som jag liksom bara är född med. Jag har jobbat hårt på att sova ordentligt.

Sen alltså, klart att det händer att sömnen bara vägrar infinna sig. För mycket stress kan få vem som helst att ligga vaken natt efter natt efter natt efter natt. Med för mycket att klura på eller bearbeta vill kroppen inte sova. Jag vande mig vid att vara vaken iallafall två timmar per natt kring tre-fyra-snåret när mamma var sjuk. Inga konstigheter. Men då blev det ännu viktigare att idka god sömnhygien. Begränsad skärmtid innan läggdags, se till att aktivt jobba med det jobbiga, inget kaffe sent på eftermiddagen, yada yada. Bara för att jag hade svårt att sova av en anledning så behövde jag ju inte göra det ännu värre.

Ungefär här ser jag framför mig alla er som har eller har haft småbarn. Bah, vad vet hon om sömnbrist? Givet, väldigt lite. Och sömnen är bara en anledning till att jag inte har barn. (En annan är för att jag inte vill ha barn.)

Jag är, som synes, hyfsat intresserad av sömn. Jag är supernyfiken på polyfasisk sömn, men har inte en vardag som tillåter mig att testa. Och ärligt, jag vet inte om jag skulle vara tillräckligt motiverad för att gå igenom flera veckor av sömnbrist innan jag fick det att funka. Om jag fick det att funka. Men ändå. Tror att antingen dual core eller everyman skulle passa mig. Kanske.

Men äsch. Jag ska nog hålla mig till mina åtta timmar. Åtta timmar plus, till och med. Åtminstone så länge kroppen låter mig.