Ur vägen för mig själv

Det kändes duktigt att göra hyfsat tidig kväll igår, det kändes ännu bättre att vakna av mig själv hyfsat tidigt idag. Men sen, att faktiskt ta mig upp och dra på mig träningskläder och gå ut och jogga... Betydligt jobbigare. Låg kvar och dividerade med mig själv i en halvtimme innan jag faktiskt tog mig själv i kragen.

Det var såklart ljuvligt skönt när jag väl kom ut. Frisk klar luft, knappt en människa ute. Jag sprang längs med vattnet en bit och sen ner genom centrum, Mariehamn är verkligen så idylliskt att man får tandvärk. Jag är glad att ha fått den stunden för mig själv, att ha fått se staden från den här sidan.

Tänk va, i förrgår sprang jag längs vattnet på Kungsholmen i Stockholm och idag är jag här. Stor skillnad, längs Karlbergskanalen var det så mycket människor ute att jag fick kryssa bland hundar och andra joggare, här var jag helt ensam joggare och såg bara en hundägare. Visserligen är Stockholmarna något fler, men Ålänningarna verkar inte vara ett joggande folk. Eller så var det jag som sprang på fel ställe.

Åt frukost med ett par finska fans. Yay mig! Lite störigt är det att jag måste lära om varje gång jag går på kongress, det tar en stund innan jag lär mig att sluta vara blyg. Innan jag lär mig att även om jag kanske inte har något att tillföra i varje diskussion så är det sällan folk absolut inte vill ha just mig med i gemenskapen. (Möjligen undantaget finska fans som inte orkar göra sig omaket att prata engelska bara för min skull. Which ya know, kan knappast klandra nån för det. Verkligen inte.)

Vyn från mitt hotellfönster igårkväll.