Föräldrar alltså

Dagens irritationsmoment: föräldrar.

Inte mina egna, varav den ena visserligen hade oskicket att gå och dö alldeles för tidigt men det är knappst en källa till irritation just. Nej, idag är det andras föräldrar som stör mig. För att de beter sig som antingen för gamla eller för unga. Hur svårt kan det vara att vara vuxen mot sina barn? Bara för att barnen inte är barn längre borde det inte vara en orsak att inte bete sig vettigt längre.

Okej, för att vara rättvis så kan den föräldern som just nu kämpar mot demens faktiskt inte rå för det. Det är en vidrig sjukdom både för den som får den och de runt omkring som tvingas hantera den sjuke. Det är bara sorgligt. Speciellt som det inte är en helt lätt sak att komma över och acceptera när man drabbas. Som jag fattat det ingår det i sjukdomsbilden, att man inte vill kännas vid att man är sjuk? Väldigt sorgligt och tungt.

Men en annan förälder. Alltså... Argh! Hen borde veta bättre än att konstant guilt-trippa sina barn. Borde veta bättre än att bete sig som en femåring när hen inte får som hen vill. Jag är stum av beundran inför min vän som hanterar föräldern så pass bra ändå, men önskar att man bara kunde kapa banden tills föräldern lärt sig veta hut. Man borde inte komma undan med att bete sig så grisigt som denne förälder gör, inte mot någon och framför allt inte mot sina barn, vuxna eller ej. Då förtjänar man inte sitt föräldraskap, tycker jag. Och det kan jag ju tycka om jag vill, det är inte min förälder och inte jag som ska bestämma något om hur de interagerar med varandra. Bara ser hur dåligt alla mår, och jag gillar det inte.

Inser att jag nog är lite extrem här, som inte tycker att blodsband är skäl nog att ge eller ta hur mycket skit som helst. Sjukdom är en sak, ren dumska och omogenhet något helt annat.