Man vet ju faktiskt inte vad som är i andra änden

Medlyssning. Bläh.

Det är ett nödvändigt ont, jag vet jag vet. Kvalitetsäkring och viss mån fortbildning i mitt yrke, det är vårt bästa verktyg. Men ack vad jag tycker illa om det. Någon som sitter brevid eller bakom medan man jobbar med ett extra headset och lyssnar. En halvtimme, en timme. Och som sedan tycker saker om hur jag jobbar. Usch!

Okej, nu har jag varit där jag är så pass länge att jag kan ta ett djupt andetag och uthärda den där timmen, få min feedback och sen är det bra. I början (och i viss mån fortfarande för somliga kollegor, det är olika för alla) var det ett moment som gjorde mig så nervös så nervös. Jag kunde ladda i veckor innan. Sov illa.

Det är helt enkelt jävligt otäckt när någon lyssnar på en sådär. Övervakad.

(Oooh, men jag har ju ingenting att dölja. Då är det väl bra, det är ju för mitt eget bästa. Jo tjena.)

Men nu är det gjort, för ett tag. Tills nästa gång chefen tycker att vi behöver det iallafall.