The road goes ever on

Heya, I'm back!

I dubbel bemärkelse, första posten här efter post-blogg100-paus och därtill tillbaka i storstan efter en liten tripp till familjen över midsommar.

Och det är det sistnämnda jag tänkte skriva om idag.

Min familj har verkligen förändrats på sistone. Såklart efter att mamma dog för ett år sen ungefär, vi är inte längre mamma-pappa-och-två-döttrar. Vi är en pappa med två vuxna döttrar varav en har ett eget litet barn. (Okejokej, jag gör det lätt för mig nu och tänker inte på partners, det som är min vardagsfamilj, utan de jag har blodsband med.) Det i sig är en rejäl omkastning i dynamik. Att mamma inte längre finns, för alla oss som nu saknar henne, och att min lillasyster nu är mamma själv. Det blir en hel del att lära om i hur vi relaterar till varandra.

Dessutom har pappa, världens coolaste och tuffaste pappa, dragit upp bopålarna (dryga åttio bast fyllda!) och flyttat en massa mil från vårt föräldrahem till en helt ny stad. Att jag inte har bott där sedan jag blev vuxen är en sak. Att min syster nu inte heller bor ens i närheten är också helt naturligt. Men att det inte nu finns minsta spår kvar av det som var min bas och trygghet under min uppväxt... Det är baske mig lite konstigt.

Det var såklart helt rätt gjort. Klart att det ska bo en hel familj i det där huset. Klart att det var dags att lämna det för min pappa när han inte kunde dela det med mamma längre. Jag är bara så sjukt stolt över att han gjorde det! Mamma hade också varit stolt, här ska inte tappas livsgnistan inte.

Det blev en lugn midsommar, inte så mycket till firande precis men det har heller aldrig roat oss. Jag och J åkte till min systers familj där även pappa joinade oss. Jag har ätit gott, sniffat bäbis och hängt på systerns altan i två dagar. Gott så.