Tillbaka till periodisk fasta

Det första som ryker när jag mår dåligt är matrutinen.

Ni minns hur jag skrutit om att jag inte äter middag, inte behöver det? Well, de senaste månaderna har jag ätit middag. Och mellanmål. Frukost, mellis, lunch, mellis, middag. Och kanske något litet på kvällen också. Herrgud.

Det har varit många tankar på mamma på sistone. Går knappt en natt utan att jag drömmer något som utspelar sig åtminstone delvis i mitt gamla föräldrahem. Mycket som har behövt bearbetas och det tar på krafterna. Först kände jag mig bara dålig, jisses vad jag suger som inte pallar att fasta. Men så fort jag kom på vad det var frågan om kunde jag vara lite mer förlåtande. Det tog ett tag dock, jag är bra på att tycka att jag är dålig.

Sista enåenhalva veckan har jag dessutom inte tränat. Alls.

Där kände jag dock att det inte duger att låta det gå för lång tid. Jag har inte lust att börja på noll igen, som efter lunginflammationen i vintras. Jag vill absolut försöka behålla och bättra på flåset. Så ut igen med joggingskorna på i förrgår. Och igår hoppade jag över middagen.

Herreminjävlar vad svårt det var! Blev verkligen uppmärksammad på hur jag allltid stoppar något i magen när jag kommer hem från jobbet. Vilken belöning det är, hur jag ser fram emot att äta. Inte för att jag egentligen behöver, jag håller min LCHF och vet att det finns energi kvar. Men det sög i magen. Hade jag inte tänkt mig för hade jag gått till skafferiet av gammal vana bara. Mutade mig själv med en kopp av mitt godaste te men det räckte inte långt. Ett tag var det som att både syn och tankeförmåga fick sig en törn, det snurrade och susade och jag kunde inte för mitt liv fokusera på det jag höll på att läsa. Gick inte. Och så det där suget i magtrakten. Om jag inte vetat bättre hade jag trott att det var hunger. Efter en stund (fem minuter? en halvtimme?) lättade känslan och jag kunde pilla med det vanliga en stund till innan sängdags.

Jag tänker mig att det där var beroendesymptom, kroppen som desperat vill ha sin fix. Otäckt, riktigt otäckt. Jag ser mig inte som matberoende, men...

Nu morgonen efter har jag fortfarande inte brutit fastan. Min äggmjölkskaffe står här intill och väntar på mig, när jag har skrivit klart det här ska jag dricka den. Jag är inte hungrig, känner mig inte svag eller trött. Hålet i magen finns där fortfarande men är inte lika starkt som igår. Jag tror att det kommer bli ett par svåra kvällar till innan kroppen kommer ihåg hur det är att fasta periodiskt. Jag håller inte på att svälta ihjäl, liksom. Det gäller bara att lära om, igen.