Stockholm Tunnel Run Citybanan

Jag känner mig alltid lite fejk när jag säger att jag springer eller löptränar. När man springer ska det ju gå fort, och jag springr inte fort. Jag springer lagomt för att det ska kännas kul och skönt. Ibland är det mer långsamt än annars, det beror på.

Men just idag tänker jag inte skämmas för det. Jag har precis kommer hem igen efter att ha sprungit Stockholm Tunnel Run Citybanan. I skrivande stund pågår tävlingen fortfarande, de flesta har inte startat än.

Goin' down.

7,6 km löpning i servicetunneln jämte den nya pendeltågstunneln (vi kunde ju inte gärna springa på själva spåren), från Karolinska i Solna till Fatbursparken på Söder. Once in a lifetime opportunity, ingen kommer släppa ner allmänheten där igen efter att trafiken släpps på i juni, såklart. Ett löparminne för livet har det sagts, och jag tog verkligen fasta på det.

Trettiotretusen deltagare. När jag kom insnubblande på startområdet en bra stund innan första startskottet skulle gå var där tjockt av blå västar och gula pannband. Alla taggade, solen skinande från klarblå himmel, vår i luften. Jag smög på mig min egen väst och pannband. Kände mig inte nervös. Jag visste att distansen inte är ett problem längre, jag skulle ta det lugnt och inte stressa, inte bry mig om att få en bra tid utan bara njuta av att få se en miljö som jag aldrig kommer få chansen till igen. Ju närmare starttiden närmade sig, desto gladare och peppad kände jag mig. När det var dags för gemensam uppvärmning i startfållan och Susanne Lanefeld visade sig på storbildskärmen skrattade jag högt. Hur tufft att de fått henne att ställa upp? Shit liksom, hur gammal är hon och ser fortfarande fab ut i gymnastikdräkt.

Okej, de första två kilometrarna innan vi kom ner i tunneln var rätt tråkiga, och det blåste lite kallt. Men sen. Sen!

Jag är uppenbarligen mycket mer av en känslomänniska när jag springer än annars. De hade gjort det så fint, med strålkastare och stämningsfyllt ljus nere i tunneln. Jag rös, av endorfiner eller något annat vet jag inte. En liten bit in kunde jag höra musik, och när det visade sig att det faktiskt var en riktig kör som stod där och sjöng Like A Prayer vid sidan om vägen höll jag på riktigt på att börja gråta, så vackert var det. Tunneln lämpade sig väl för körsång. Ett par kilometer senare sprang jag förbi en kvinna som satt och spelade orgel, och blev så glad när jag såg att det faktiskt var en riktig människa och en riktig orgel att jag började skratta högt. När jag springer har jag helt klart nära till alla känslor.

Det hade så lätt kunnat bli lite tråkigt att springa in en tunnel, men jag tyckte att det hände något lagom ofta utmed banan. Man vill ju inte bli bombarderad av intryck och musik och hejarop hela vägen heller, men då och då var det någon sponsor som hade smyckat tunneln med coola ljus och storbildsskärmar och annat. Och att då och då få veta att nu passerar vi under Odenplan, nu passerar vi under den och den kyrkan, nu är vi vid Centralstationen, Söder Mälarstrand och så vidare. Bra grej när man faktiskt inte kan se var man är.

Den sista biten var faktiskt inte speciellt rolig dock. Brant stigning upp mot målet på Söder, hörde jag rätt att det var 13-14% stigning någonstans? Det var tungt, väldigt tungt, när man redan har en halvmil bakom sig. Jag gick uppför, och skämdes inte för det.

Till slut gjorde jag en helt okej tid, med tanke på att jag stannat och fotat och gått en del. Och vilken upplevelse, jag minns hellre de coola sakerna jag såg därnere än hur jag försökte ta mig igenom loppet så fort som möjligt. Inget ont om de som resonerar så, men det är inte för mig. Försöka springa snabbt kan jag göra en annan gång.

Stort tack till alla som arrangerade och hjälpte till på olika vis. Jag tycker att det märks att det är vana människor bakom kulisserna. De har anordnat löpartävlingar förr, Lidingöfolket, så att säga. Inga problem någonstans vad jag kunde märka, bara en kul upplevelse och ett minne för livet. Tack speciellt till de, mest ungdomar, som stod längs banan och hejade sig hesa. Gullungar. <3

Åka hem, köpa finkaffe på vägen, och sen välförtjänt slänga upp benen i soffan ett par timmar. Hashtag Life Is Good.

Ljuset i slutet av tunneln, bokstavligt talat.