Sextonde

Ibland är jag allt lite extra tacksam att jag äter LCHF.

Som idag. Öppningspass på jobbet, då brukar jag göra iordning en termosmugg med äggmjölk, oftast smaksatt med vanilj eller lakrits, att ta med och dricka på jobbet. Det blir lite tajt med tiden hemma sådana mornar, så äta hemma är sällan lägligt.

När jag idag varit på jobbet i ungefär en timme började det kurra lite i magen och jag sträckte mig efter termosmuggen. Som inte stod där. Eftersom jag glömt den hemma på hallbyrån. Ja där står den ju bra. Ooops.

Lägg nu till att jag väldigt sällan äter middag, så senast jag åt något ordentligt var igår vid lunch. Jag hade helt enkelt inte tänkt på mat tillräckligt mycket sedan dess för att det skulle bli ett problem förrän nu.

Vad göra? Magkurret började få sällskap av lite huvudvärk. Humhum. Well, never fear. En rejäl kopp kaffe med ungefär hälften vispgrädde fick bli reservfrukost. Jag försöker att alltid ha vispgrädde till hands, det gör det strävaste automatkaffet drickbart, och så även nu.

Häpp, så står jag mig fram till lunch. Lunchen kommer utan problem att räcka mig fram till imorgon bitti igen. Det finns de som gärna äter en gång om dagen, men jag tycker att två gånger per dag blir mer lagomt för mig. Ibland tar jag något litet på kvällen, men det är mer för att det är mysigt att nomma på något.

Att behöva tänka på att stoppa något i magen sisdär var fjärde-femte timme, herregud hur kunde jag leva så? Nästan alltid hungrig, alltid behöva tänka på mat och nästa måltid, alltid fokuserad på att inte låta blodsockret krascha. Fy sjutton.

Jag är inte den mest pålästa och försöker låta bli att missionera ketogen kost, men jag vet hur jag mådde innan och jag vet hur jag mår nu efter flera år utan att ha stoppat i mig en massa kolhydrater, mer än då och då. Det får räcka så.