Sjuttonde

Blek vårsol som värmer litegrann, nysopad trottoar och Avantasias The Mystery of Time i lurarna. Livet är rätt gött.

Så naturligtvis börjar jag tänka på mamma. Självklart liksom.

Hur hon älskade den här tiden på året. Hennes jakt på första blåsipporna i backen därhemma. Hur hon antagligen skulle ha gillat vår musikal, hon tyckte ju om musikaler. Hur stolt jag hoppas att hon hade varit. Allting jag hade tänkt att vi skulle göra tillsammans men aldrig gjorde. Hur ledsen jag fortfarande är över att hon inte finns längre.

Det har ju faktiskt inte gått speciellt lång tid, drygt åtta månader är ingen tid att komma över förlusten av en förälder. När hon dog var det som att kedjan bakåt klipptes av och jag håller fortfarande på och samlar ihop de dinglande länkarna. Samtidigt så känns det som väldigt lång tid har gått. Så mycket har hänt, jag är van vid tanken på att hon inte finns även om det gör ont. Livet är lite konstigt.

Samtidigt. Det går vidare. Jag ska bli moster, och vad kan väl sätta fokus på Livet mer än en sån sak? Det finns ljusglimtar men allting är så skört, så skört.

Solen letar sig upp lite högre på himlen, ljuset visar på hela vinterns damm och grus som samlats, allt som skaver och smutsar ner. Och ändå, det är ljuset.

Solen skiner och allt är väl.