Hetshetshets

Jag begriper inte riktigt vad det är som gör att så fort det är en långhelg så ska det satsas från tårna igen efteråt. Första dagen efter en tredagarshelg är alltid lite extra hektiska, lite extra galna. Vad är det som gör att folk tycker att de liksom måste kompensera för den där extra lediga dagen? Går det inte bara att gilla läget och fortsätta där man lämnade innan helgen?

Hur som helst, jag är lite trött idag. Började tidigt, vaknade innan klockan ringde efter att ha kommit i säng sent, tog en omväg och hämtade ut min nummerlapp inför imorgon innan jobbet, och sen då en hel dag full av vansinnigheter. Nu vill jag bara sjunka ner i soffan med lite fläsksvålar, min stickning och ett par avsnitt Stargate SG1. Så jag gör det. Ah loverly.

Ledig

Firar inte nationaldagen. Är överhuvud taget inte så het på att fira saker alls. Meh liksom, behövs väl ingen anledning om man någon dag vill äta lite extra gott? Vad är grejen? Men en extra ledig dag tackar jag ju inte nej till.

Så att man kan komma ikapp de där tv-serierna som släpar efter. Så att man kan sticka några extra varv på sjalen man håller på med. Så att man, när en god vän hör av sig och är i området och middagssugen så kilar man helt sonika ner till en av restaurangerna och äter middag ihop. Lite extra gott, sådär. Bara för att.

Föräldrar alltså

Dagens irritationsmoment: föräldrar.

Inte mina egna, varav den ena visserligen hade oskicket att gå och dö alldeles för tidigt men det är knappst en källa till irritation just. Nej, idag är det andras föräldrar som stör mig. För att de beter sig som antingen för gamla eller för unga. Hur svårt kan det vara att vara vuxen mot sina barn? Bara för att barnen inte är barn längre borde det inte vara en orsak att inte bete sig vettigt längre.

Okej, för att vara rättvis så kan den föräldern som just nu kämpar mot demens faktiskt inte rå för det. Det är en vidrig sjukdom både för den som får den och de runt omkring som tvingas hantera den sjuke. Det är bara sorgligt. Speciellt som det inte är en helt lätt sak att komma över och acceptera när man drabbas. Som jag fattat det ingår det i sjukdomsbilden, att man inte vill kännas vid att man är sjuk? Väldigt sorgligt och tungt.

Men en annan förälder. Alltså... Argh! Hen borde veta bättre än att konstant guilt-trippa sina barn. Borde veta bättre än att bete sig som en femåring när hen inte får som hen vill. Jag är stum av beundran inför min vän som hanterar föräldern så pass bra ändå, men önskar att man bara kunde kapa banden tills föräldern lärt sig veta hut. Man borde inte komma undan med att bete sig så grisigt som denne förälder gör, inte mot någon och framför allt inte mot sina barn, vuxna eller ej. Då förtjänar man inte sitt föräldraskap, tycker jag. Och det kan jag ju tycka om jag vill, det är inte min förälder och inte jag som ska bestämma något om hur de interagerar med varandra. Bara ser hur dåligt alla mår, och jag gillar det inte.

Inser att jag nog är lite extrem här, som inte tycker att blodsband är skäl nog att ge eller ta hur mycket skit som helst. Sjukdom är en sak, ren dumska och omogenhet något helt annat.

Mobilsymbios?

Snubblade över den här videon om mobilanvändande. Har ni sett den? Kolla här.

Tycker framför allt det är intressant det där om hur kroppshållningen förändras av att sitta och stirra ner i en mobiltelefon. Jag vet inte hur det är med er, men jag har ju läst böcker och stickat bra mycket längre än jag haft en smartphone, och såvitt jag vet blir det ungefär samma hållning av det. Jag menar, har något i typ knät som jag glor på, typ. Att jag inte har mer av en gamnacke är kanske bara ett mirakel?

Klickade ni vidare till videon som länkades till där i slutet? Heh, där fick jag känna mig lite i framkant, eftersom jag redan har fnulat en hel del på att ta semester från mobilen. Inte så länge som ett helt dygn åt gången kanske, men att låta mobilen ligga utan att konstant plocka upp den under dagen har varit en intressant övning de senaste veckorna. Bara en sån sak som att jag igår vid lunch insåg att mobilen fortfarande låg kvar i handväskan. Skumt!

Man behöver ju inte gå så fullständigt all in heller. Till exempel kan man ju se till att alla dessa notifieringar inte får störa en. Välj själv när du vill interagera med din mobil och omvärlden, istället för att låta mobilen kalla på dig. Ibland kan det ju vara så att man väntar på något viktigt, men allt det där andra? Stäng av notifieringarna!

För ett par år sedan stördes jag inte alls av att sitta klistrad vid mobilen dygnets alla timmar, det var verkligen inte ett problem för mig. Jag tyckte bara att det var roligt, coolt att kunna kontakta omvärlden innan jag ens klivit ur sängen på morgonen. Men stress har en tendens att föda stress, och nu är det annat som är viktigt för mig. Jag tänker att det går upp och ner, som med allting annat, och om ett tag igen kanske jag mer än gärna lever med min mobil på ett annat sätt. Det här är trots allt framtiden, vem vet vad för nåt coolt som kan dyka upp imorgon?

Äggmjölk

Men vad äter en lchf:are till frukost?

Jag har förstått att jag inte är ensam om att få den frågan titt som tätt. Vad äter man när inte längre bröd och juice och sockrig yoghurt står på menyn? Well, det är förstås olika från person till person, SÅ begränsad blir man ju inte nödvändigtvis bara för att man försöker utesluta kolhydrater. Vi äter självklart inte alltid exakt samma.

Mitt svar just nu är enkelt: Äggmjölk. Tror att jag kan ha nämnt det förut?

När jag först hörde talas om det lät det uräckligt, men tanken fastnade och till slut var jag så fascinerad att jag var tvungen att testa. Första försöket infriade misstanken, vedervärdigt. Bläk! Av någon anledning gav jag dock inte upp utan provade igen med lite modifieringar. Okej, bättre men fortfarande ingen höjdare. Hur kunde folk tycka att det här var så fantastiskt att dricka? Lite mer testande, lite mer research. Nu vill jag inte vara utan det.

Så vad i hela friden är det för något? I all enkelhet detta: Ägg, smör, kokhett vatten. Proportionerna kan man variera efter eget tycke. Det viktigaste för mig är att det görs på osaltat smör, vanligt salt smör var det som i början fick det att smaka päck för mig. Och glöm inte att smaksätta med något som du gillar! I början körde jag ofta kanel och kardemumma. Nu har jag fastnat för Dr Oetkers smakessenser, vanilj eller lakrits är favoriterna. Citronmeliss kanske, eller kakao? Bara att prova vad som passar en själv.

Recept! (Detta är alltså hur jag gör, andra gör säkert olika och det är heeeelt okej.)
Två ägg
50g osaltat smör (50g är lätt att mäta upp i smörpaketet)
Kokande vatten
Smak
Ta fram din stavmixer med behållare. Koka upp lite vatten. Knäck två ägg i behållaren. Tjoffa ner 50g smör tillsammans med äggen. Droppa/skvätt/smula ner din smakvariant efter behag. Fyll upp till sisådär fyra deciliter-sträcket med riktigt hett vatten. Mixa alltihopet några sekunder till det blir slätt och kanske lite fluffigt. Häll upp i en kopp du gillar, drick och njut.

Mornar när jag har lite mer tid på mig byter jag ut en del av vattnet mot kaffe (jag är inte fullt så badass kaffedrickare att jag tar bara kaffe istället för vatten, men det finns det ju andra som är) och får en helt makalös latte. Detta är ett utmärkt mjölk- eller gräddsubstitut. Jag står mig utan problem fram till lunch och längre än så om det behövs.

Man vet ju faktiskt inte vad som är i andra änden

Medlyssning. Bläh.

Det är ett nödvändigt ont, jag vet jag vet. Kvalitetsäkring och viss mån fortbildning i mitt yrke, det är vårt bästa verktyg. Men ack vad jag tycker illa om det. Någon som sitter brevid eller bakom medan man jobbar med ett extra headset och lyssnar. En halvtimme, en timme. Och som sedan tycker saker om hur jag jobbar. Usch!

Okej, nu har jag varit där jag är så pass länge att jag kan ta ett djupt andetag och uthärda den där timmen, få min feedback och sen är det bra. I början (och i viss mån fortfarande för somliga kollegor, det är olika för alla) var det ett moment som gjorde mig så nervös så nervös. Jag kunde ladda i veckor innan. Sov illa.

Det är helt enkelt jävligt otäckt när någon lyssnar på en sådär. Övervakad.

(Oooh, men jag har ju ingenting att dölja. Då är det väl bra, det är ju för mitt eget bästa. Jo tjena.)

Men nu är det gjort, för ett tag. Tills nästa gång chefen tycker att vi behöver det iallafall.

Men vaffan

Det blev migrän. Igen. Vaffan liksom, jag brukade inte få det så ofta, och så nu kommer det lite titt som tätt.

Bah.

Hur som helst, det har gått över nu men jag känner mig ändå fortfarande lite som en dränkt kattunge, så idag blir det inte roligare än såhär.

Nån som har tips på hur förebygga migrän? Några ovanliga husmorstips eller så?

Garnmonstret

Så kom det sig att jag satt hemma i soffan med ett nytt stickprojekt. Som man gör. Strunt i de tidigare fyra handarbetsprojekten som låg strödda runt om i lägenheten, jag hade en plan faktiskt. Kanske någon som jag ville ge bort en grej till. Om jag hinner.

Medan jag stickade, hyfsat knöligt mönster faktiskt, lyssnade jag på pod. Medan jag nystade garnet hade jag tittat på TV, men det här var för pillrigt för att fokusera på två saker samtidigt. Pod är lite mer lagomt för hjärnan.

Jag har inga stick-kompisar, jag handarbetar alltid själv, men jag har stickpoddar. Två stycken just nu, Nördic Knitting och Rätt Avigt. De är väldigt olika varandra, Nördic Knitting lite mer eftertänksam och ingående prat, Rätt Avigt rasslar på i hundrafemti och avbryter och pratar i mun.

Rätt vad det var krävde det pillriga mönstret flätstickor. Två stycken. Damn. Alltså, jag vet att jag har två stycken nånstans, men var... Det var bara att trassla sig ur hörlurar och stickor, klättra ur soffan och börja leta. Efter en smula rotande fick jag nog. Ni ska veta att min garnstash är en katastrof. En kartong som rimligen borde få plats med alla mina garner gör det inte längre utan har spritt sig till skrivbord och en byrålåda. Och allt är i en enda röra. Stickor och markörer och varvräknare har allt eftersom halkat ner till botten av den där kartongen, och där hittar man dem ju inte när man behöver.

Näpp. Jag hivade ut allting på golvet och började sortera. Och nu är där ordning. Halleluja!

Jag hittade en drös med påbörjade projekt som jag VET aldrig kommer bli något av. Vissa av dem repade jag på stört och nystade om, vissa av dem (*gasp!*) drog jag ut stickorna och bara slängde i papperskorgen. Garner som jag inte vet varför jag sparat, de är i för sticksigt material eller bara en liten stump kvar av, färgen kan ha tilltalat mig en gång i världen men jag är fullkomligt säker på att det är en passerad tid. Mycket sparade jag faktiskt också, sånt jag tror kan komma till användning på något vis av mig eller någon annan. Hittade en ensam trästicka i nummer fyra, den åkte i papperskorgen. Jag har lite fler strumpstickor än jag visste om, de är nu sorterade och buntade. Alla rundstickor isärskruvade och sorterade. Och minns ni att jag letade som en tok efter trubbiga nålar häromförut? Jag har två paket. Visste väl det.

Alla tillbehör har fått sin egen låda, så inget mer grävande bland garnerna för att hitta rätt stickor. Hah.

Nu blev jag väldigt sugen på att använda min stash, något som jag är helt fantastiskt dålig på, men jag gick snällt tillbaka till soffan och pustade ut med lite mer pillstickning. Men kanske kan jag i framtiden då och då ta och hälla ut min stash och titta på den och klappa på den och kanske välja något att göra något av.

Revolutionerande.

Kunden har fan inte alltid rätt

Jag gillar idén med charter mer än jag gillar det i praktiken.
 Har inga problem med att ligga vid en hotellpool i en vecka, as evidenced av att jag nyss gjort ungefär det. Har heller inga större problem med all inclusive, även om det innebär att man lägger alla turistpengar i samma korg. Har inte ens problem med att vara en del av en fårskock som flygs och bussas till en given plats.

Men nä, det är något med att bli närapå uppassad på dygnet runt som får det att krypa i mig. Service är en sak, god service är något som jag blir mer och mer kinkig med ju mer jag jobbar med det själv. Men när personalens leende blir nästan desperat, av rädsla för att vi ska komma hem och skriva en dålig recension på TripAdvisor kan man tänka, då känns det inte bra längre. När varje tillstymelse till ifrågasättande eller missnöje möts av oooohnejingetproblemALLS, när det känns som att personalen skulle kunna slå knut på sig, bokstavligen, för att få en att känna sig välkommen och tillfreds, då handlar det liksom knappt inte om service längre. Då känns det mer som att man är... gisslan. Obehagligt.

En servitör på en taverna vi besökte utanför hotellområdet klockade oss som svenskar så snart vi satt oss ner. Det var ju lite coolt och snyggt gjort. Men så skulle han prompt tilltala oss på svenska. "Smaklig måltid kompis" och "Allt bra kompis" och "Tack så mycket kompis". Okejokejokej. Hörde honom göra likadant med det finska paret en bit bort, på finska. Ambitiöst att lära sig dessa fraser på olika språk, absolut. När vår nota hamnade på tjugoen euro påpekade han att det var detsamma som min ålder, mycket tydligt att han kör det schticket så ofta han kan. Och den där desperationen skymtade igenom igen. Ekonomisk ruin är bara ett par dåliga recensioner bort på exempelvis TripAdvisor. Han gjorde det inte för att han tyckte att det var roligt och gjorde serveringsyrket lite mer intressant, han gjorde det för att han känner att han måste. En del servitör, en del clown.

Renodlade turistkvarter, hotell som tar ett helhetsgrepp, som lämnar ut sig till gästens godtycke. Det gör mig illa till mods. Samtidigt som jag gärna vill ha det kravlösa, ligga-vid-poolen-och-smutta-piñacolada, inte behöva tänka själv under ett par dagar, få allt serverat.

Jag tänker att nästa gång vi åker till solen, när och var det nu kan tänkas bli, så borde vi välja boende som låter oss rå oss själva mer. Där vi kan få möta människor som får vara som de är, där vi får uppleva kulturen mer och där vi inte behöver känna oss satta på piedestal. Det tror jag kan bli bra.