Läslogg eller inte läslogg

Bokläsningen har gått rätt knackigt på sistone. Den brukar ju göra det, eller åtminstone gå i vågor, så det är ingenting konstigt med det.

I början på året hade jag ett rigoröst läs-schema. Ri-go-röst. Där ingick en bok i Deverryserien varje månad, där ingick månadens Sword and Laser-bok, där ingick Hugo-nomineringar och böcker av författare som jag skulle komma att träffa på cons under året. Plus att jag tänkte mig att beta av min hög av pappersböcker här hemma.

Frampå vårkanten så havererade det här. Såklart. Det var roligt att ha en PLAN, men allteftersom mitt fokus flyttas runt så... Tja. Aprils S&L-bok avslutade jag i slutet av maj och sen dess har jag helt låtit bli dem, Deverryläsningen gick i stöpet redan i februari. Hugonomineringarna kämpar jag fortfarande med (Sista dagen att rösta är 31/7, skynda skynda!).

Jag har så smått gått tillbaka till att välja böcker helt lustfyllt, bara välja det som jag råkar känna för just då. Det går långsamt, ack så långsamt, men läslust är ju ändå det viktigaste.

Just nu läser jag Chuck Wendigs Aftermath: Life Debt. Det är andra boken i en trilogi som ska överbrygga Star Wars Episode VI till VII. Riktigt bra, mysläsning.

Innan dess var det Dark Orbit av Carolyn Ives Gilman. Hon var en av hedersgästerna på årets Swecon, Fantastika, mycket sympatisk människa. Hade ju hoppats hinna klart innan kongressen, men istället blev det en sporre att läsa efteråt. Jätte-jätte-jättebra bok. Alla måste läsa den.

Sedan några veckor tillbaka filar jag på att fånga upp vill-läsa-titlar i min Bullet Journal. Tanken är att inte känna stress över att råka glömma coola böcker bara för att jag inte har en PLAN. Än så länge är det inte mer än att jag krafsar ner böcker jag får lust till i min veckologg, men vad det lider kanske det blir något mer användbart av det. Jag vet inte, hur gör man när problemet egentligen är att man inte har oändligt med lästid? Den som lever får te.

The Bristling Wood

Jahaja, det tog ju inte mer än till bok nummer tre innan en-bok-per-månad gick åt skogen åtminstone litegrann. Nu är vi långt in i månad fyra redan, men det kanske kan styra upp sig igen. Vi kör på. Spoilers såklart.

Jag minns en sak från tidigare läsning av bok tre, The Bristling Wood: Hur sabla illa jag tyckte om Perryn. USCH FÖR PERRYN. Men de är spännande hur olika läsningen blir vid olika tillfällen. Nu... Tja, han är ju ingen supertrevlig typ, den där Perryn, men sådär fasligt plågsamma tyckte jag inte att delarna med honom är längre.

Men först introduceras vi för ytterligare en tidigare uppsättning inkarnationer, nu kring år 835, alltså ungefär tvåhundra år efter de första händelserna och ungefär tvåhundra år innan "nutid". Och nu börjar det minsann hända grejer. Stora grejer. Vi får se hur Maddyn (Blaen/Rhodry) är med och dels ger Nevyn idéer om hur han äntligen kan styra upp den tid av krig och oro som landet drabbats av, och dels är Maddyn med och bildar silverdolkarna. (Maddyn är förresten en riktigt sympatisk och vettig typ, och när vi sedan kommer tillbaka till nutid och Rhodry så är han inte alls lika störig som i förra boken. Go figure.)

Brangwen/Jill får nu återfödas som man, yay! Tyvärr görs inte så mycket mer med det faktumet att hon i den här tiden är en man och inte en kvinna. Han får inte ihop det med någon, är inte speciellt mycket annorlunda som en stor och stark man än som stark kvinna. Den enda effekten jag kan se just nu är att Nevyn till slut äntligen ger upp tanken på att få ihop det med sin föredetta trolovade, och ärligt talat? Det tog honom tvåhundra år? Sunk på den. Nåja. Jag gillar att Kerr berättar att det är något som de flesta själar väljer, att leva åtminstone ett par liv då och då i det andra könet, bara för att prova på. Och med tanke på hur begränsad Jill var i tidigare liv så var det väl på tiden att hon fick slippa det och bara få vara en man, rätt och slätt. Kerr hanterar könsskiftningen bra, Branoic är liksom fortfarande Jill på något sätt, även om hon inte riktigt vågar göra honom till en sexuell varelse.

Tillbaka i nutid får vi då alltså träffa på Perryn. Han är en urfattig lord som lever på släktingars välvilja och sin egen fallenhet för att tjuva hästar. Tafatt och obekväm bland människor, men desto mer i sitt element bland djur och ute i naturen. Han förälskar sig i Jill, till synes bara för att hon är snäll mot honom. När Rhodry blir ivägkallad på uppdrag (why oh why kan ingen bara anställa Jill lika väl som Rhodry, argh) blir hon kvarlämnad och hamnar så i Perryns våld. För Perryn är ett creepy creep som creepar sig. Bryr sig inte om att hon faktiskt inte är intresserad utan använder sig av en skum slags dweomer för att få henne att tro att hon vill ha honom. Och så våldtar han henne och flyr med henne ut i skogen. Mysig kille. Visst, det finns förmildrande omständigheter. Som att han faktiskt inte riktigt begriper att han har förtrollat henne, utan tror att hennes känslor är äkta. Stenkorkat av honom, men okej. Som att han blivit så illa behandlad av alla så länge att han liksom inte kan hejda sig, och lurar sig själv. En riktigt sorglig figur. Men det är också det som gör det så förbaskat creepy. Ack och ve, han förstår inte bättre stackars man. Eh? Kan vi stava till friendzone? Där finns en hel del paralleller man kan dra till dagens feminist-diskussioner här, om man vill.

Hur som helst, till slut får Jill hjälp att bryta förtrollningen av Salamander. Då har redan den asförbannade Rhodry dragit ut på vägarna för att leta rätt på sin, som han tror, förrymda kvinna, och hamnar där i klorna på ondingar från samma grupp som i förra boken. De tutar i honom att det finns ett pris på hans huvud och han måste hålla sig undan. Så Jill och Salamander letar efter honom, han letare efter dem, och ungefär nu hade det varit jättebra om de alla bara kunnat bege sig till huvudstaden där kungen äntligen beslutar sig för att återkalla Rhodry och göra honom till arvinge till rhanet som hans bror styr. Jill och Salamander lyckas, men inte Rhodry såklart. Efter Jill kommer Perryn som vill försöka få henne "tillbaka", men han fångas in lite prydligt och skeppas till Nevyn. Puh! Kanske kan han få ordning på honom, och framför allt lösa mysteriet med hans underliga magi. Rhodry är alldeles för bra på att hålla sig undan kungens män och blir i slutet av boken tillfångatagen och skeppad till Bardek. Ånej! Precis nu när han verkade få slippa livet som silverdolk. Ondingarna får honom att tappa alla minnen av vem han är och säljer honom som slav. Upplösningen får vänta till nästa bok.

Det är ordentligt med fart i den här boken, bortsett från bitarna med Perryn. Hm, kanske var det därför jag tyckte så illa om honom förut, allting annat är så fartfyllt att hans bitar gör att historien tar tvärstopp. Plus då det faktum att han gör coola tuffa Jill till en lallande fåne, do not like.

Nu fortfortfort in på bok nummer fyra, The Dragon Revenant.

Safirringen

Tankar om bok nummer två i min och Fias omläsning av Deverry-böckerna. Jag tvekade lite innan jag valde att använda den svenska titeln här, för jag har faktiskt inte läst den på svenska utan redan gått över till engelska. Så småningom blir jag ju tvungen eftersom de tre sista böckerna inte finns översatta, men jag har precis köpt en ny läsplatta och blev inspirerad att köpa den på engelska, såatteee... Så kan det gå.

Varning, detta kommer inte bli speciellt sammanhängande. I don't do sammanhängande. Däremot spoilers. Förstås.

Hursomhelst. Vi rör oss fortfarande bland element som jag kommer ihåg hyfsat väl från tidigare omläsningar. Historien är inte fullt lika tydlig i minnet som den första, men tillräckligt.

Det här är absolut en andra-bok. I Safirringen (eller Darkspell, dådå) spinner Kerr vidare på de händelser hon lade grunden för i första boken. Vi får fortsätta följa Jill och Rhodry som nu lever som silverdolkar ute på vägarna, vi får se mer av de ondingar som började göra livet surt för alla i första boken, vi får också se lite mer av alverna (yay alver!), och lite mer av Nevyn. Plus ytterligare en tidigare inkarnation, en där Gweniver/Jill viger sitt liv åt att bli krigarprästinna och på kuppen spritt språngande helgalen.

Om vi börjar i "nutid" så börjar jag ärligt bli rätt less på Rhodry. Jeebus, vad tusan ser Jill hos honom? Han är en självgod gnällspik med rätt begränsad begåvning. Han tycker synd om sig själv, och det är väl en sak, men han tar sig liksom aldrig riktigt i kragen. Hans heder och ära har fått sig en törn, och nu kan han inte sluta begå dumheter om ingen hindrar honom? Bah. Dessutom är han en giantisk mansgris, trots att Jill bevisligen kan ta vara på sig själv bra mycket bättre än han på de allra flesta vis, så känner han hela tiden att hon måste beskyddas för hon är ju kvinna. Urgelburgel. Hur står Jill ut med honom? De bästa bitarna i nutid är de där de inte är tillsammans, för när de är det vill jag dänga läsplattan i väggen. Jag förstår att de har varit attraherade av varandra i liv efter liv och det är svårt för dem båda att ignorera, men kom igeeeen. Get over it. Pretty please.

Vill minnas att jag förr i världen tyckte deras kärlekshistoria var helt fantastisk och så romantisk. Heh.

Jag undrar förresten lite över detta med att flera karaktärer så ofta återkommer i samma konstellationer. Jag tänker främst på Rodda/Dolyan/Lovyan som nu har varit mamma till våra huvudkaraktärer i tre inkarnationer, men även på Madoc/Glyn/Blaen av Cwm Pecyl som samtidigt har varit den lite lagom högättade, lite äldre mannen som kommer in någonstans mitt i och antingen ger en hjälpande hand eller ovärdeliga råd eller bara erbjuder sitt stöd på något vis. Really? Är det inte lite slappt av Kerr? Eller är jag bara kinkig, finns det en poäng i att låta dem ha ungefär samma relation om och om igen, skulle kanske vi bara bli förvirrade om det skiftade för mycket? Skulle det bli en för vildvuxen historia? Kanske.

Missförstå mig rätt nu, jag gillade verkligen den här boken också. Jag älskar att få lite mer djup i historien, jag vill verkligen veta mer om nästan alla inblandade. Jag tycker att berättandet flyter på bra, särskilt när jag nu börjar vänja mig vid språket. Det blir aldrig långtråkigt.

Dock så måste jag nog erkänna att det var lite tveeggat att träffa Salamander. Jag minns att jag ääälskade den karaktären förut, jag älskade alla alverna, nu tycker jag att han är lite påfrestande i all sin charm. Haha, kan vi tro att det beror på att jag blivit gammal? Jajemän, det kan vi.

Och detta med att de onda ondingarna inte bara vill ha kaos och krig i världen för kaosets egen skull... De är också knarklangare. Och väldtäktsmän. Och pedofiler. Som dricker färskt blod. Och så är de HOMOSEXUELLA också. Eh, Kerr, vad håller du på med? Den biten har jag helt missat tidigare, och den gjorde mig väldigt obekväm nu. Att boken är skriven för över tjugo år sedan är inte en förmildrande omständighet. Trevligt med lite queera inslag, väldigt otrevligt att våra hjältar är de bigotta. I en scen träffar Rhodry ovetandes på en av ondingarna som ger honom en uppskattande blick. Rhodrys reaktion är att han ryser eftersom han känner igen det som en blick han brukar ge kvinnor. Fräscht. Verkligen. (Ni ser? Rhodry, urgh!)

Okej, det låter nog inte alls som att jag gillade den här boken. Men det gjorde jag! Lovar.

Något som jag verkligen gillade var att se Dannyns kamp med sig själv över känslorna han får för Gweniver. Han har fortfarande de problem som Gerraent hade med Brangwen, men Dannyn är mycket mer mogen. Och han klarar sig *nästan*, men till slut blir det ändå för mycket. Vi har redan sett honom som Cullyn i första boken och vet att han till slut klarar att ta sig förbi och verkligen kan älska Jill och samtidigt släppa henne fri, och med det i bakhuvudet känns det ändå skönt att se att han jobbar på det. Det är inte lätt för honom och han gör så gott han kan.

Ju mer jag ser av Nevyn och hans långa, långa liv, desto mer slår det mig vilken oerhört stark person han är. Alltså, inte förvånande, men hade en annan klarat av att inte bara lägga sig ner och pilla naveln i ren desperation i fyrahundra år? Att fortsätta, igen och igen och igen. Med Brangwen, med Lyssa, med galna Gwen och till sist med Jill. Och med allt annat som vilar på hans axlar? Jag tycker Kerr lyckas väldigt bra med att förmedla den tidvisa tröstlösheten, samtidigt som Nevyn gång efter annan tar ett djupt andetag och går vidare. Jag gillar Nevyn.

Jag är väldigt spänd på vad som ska hända härnäst. Kommer Salamander lyckas överlämna ringen till Rhodry? (Well, duh.) Kommer Jill äntligen acceptera att hon har fallenhet för dweomer och börja gå i lära hos Nevyn? (Well, duh.) Hur ska det gå för de onda ondingarna nu efter detta bakslag? (Well, duh...)

Tyvärr var det något fel med batteriet på min nya fina läsplatta, jag har skickat in den och väntar på att få en ny och förhoppningsvis felfri. Så läsning av del tre, The Bristling Wood, får vänta lite. Men då, då!

Silverdolken

Silverdolken, så. Jag har tankar! En del av dem räknas med största sannolikhet som spoilers. Be warned.

Som jag konstaterade redan vid senaste omläsningen för två år sedan så är det här en bok som jag läst så många gånger att jag nästan kan den utantill. Den sitter i ryggmärgen, det är som att komma tillbaka hem. Till ett hus där allt ser ut som det gjorde, nu då senast för två år sedan, där skorna står där de brukar i farstun, där skedarna ligger i den lådan och teburken står i det där skåpet precis som du minns det fastän det var länge sen.

Det här är Första Boken på så många sätt. Det börjar med att vår huvudperson Jill föds. Inte för första gången, vilket vi får reda på i prologen, men i första kapitlet är hon inte så gammal och bor i en liten by med sin mamma. Det är ett välanvänt grepp, låt läsaren få se världen vidgas tillsammans med huvudpersonen. (Kommer inte helt osökt att tänka på Eddings första bokserie, där den lille huvudpersonen i början leker under bordet i köket på en gård.) Jag hade dock helt lyckats glömma bort att historien börjar med att lilla Jills mamma är sjuk och sedan dör. Det kanske är en sådan detalj som man inte precis lägger på minnet om inte ens egen mamma precis dött för mindre än tre månader sedan...

Nåväl.

Jills mamma värdshusflickan dör, och när Jills pappa som är en kringresande legosoldat, silverdolk, några månader senare kommer förbiridande bestämmer han sig för att plocka med sig sin dotter på den långa vägen. Så är vi igång.

Något som jag fått höra rätt ofta är att Deverry-böckerna är komplicerade. Att det är många namn att hålla reda på, och vem är det som är vem i vilken tidsålder. Jag har märkligt nog aldrig haft det problemet. Snarare tycker jag att det underlättar att rollbesättningen faktiskt är hyfsat liten, men de olika människorna återkommer i olika skepnader från gång till gång. För mig blir det bara tydligare, att de olika relationerna belyses på olika vis genom att karaktärerna reinkarnerar i olika konstellationer.

Som till exempel Jill och hennes far, silverdolken Cullyn. I den första tillbakablicken får vi lära känna dem som de incestuösa syskonen Brangwen och Gerraent. I en senare tillbakablick är de inte alls släkt utan Lyssa är gift med en annan man medan krigaren Tanyc ändå försöker få omkull henne. De två återförenas gång på gång, och även om ingen av dem minns deras tidigare liv så är de ändå bundna till varandra. Och det är först i nutid, som far och dotter, som de till slut kan få ordning på sina tilltrasslade förflutna.

Den enda konstanten här är Nevyn, från början en stolt prins med anlag för magikonst, dweomer som det heter här. Som ung är han något av en skitstövel, stolt och lite hetsig och övertygad om att han vet bäst. Han försöker göra rätt men ser ändå sin trolovade (vilket råkar vara Brangwen) mer som ett barn med klent förstånd än en vuxen kvinna med egna anlag för dweomer. Kort sagt, han klantar till det och lovar i ett svagt ögonblick att ställa allt tillrätta. Det kommer ta honom sisådär en fyrahundra år.

Nevyn som fyrahundraåring är betydligt mer sympatisk än som tjugoåring.

Ödet, wyrd kallar de det här, är ett starkt tema i den här världen och boken. Vad är ditt öde, vad har du med dig i bagaget, vad är du kallad att göra och kan du välja att gå emot din wyrd? Jill, fortfarande med sitt outvecklade anlag för dweomer, väljer att lära sig stridskonst från sin far trots att det inte är något som en flicka ska göra. Vilket var tur det, för mot slutet av boken gör Kerr en gigantisk blinkning till Tolkien och låter en spådom uttalas över våra hjältars krigsmotståndare: han kan inte dö i strid för en mans hand. Tänk så lämpligt då att de har Jill...

No fate but what we make. Nja, inte riktigt. Men vi kan välja att spela de kort vi fått så gott vi kan, eller låta bli och ta konsekvenserna av det. Hur lång tid det än må ta.

Fia har skrivit en riktigt bra recension (på engelska) borta på Boktimmen. Hon går igenom saker mycket mer samlat än jag så den tycker jag att ni ska läsa.

Nu ska jag gå vidare och läsa bok nummer två: Safirringen! Tankar på den kommer i slutet av oktober eller så.

Eller inte då.

Nähänä, tji fick jag. Tydligen var det bara tillfälligt som Flattr fungerade för mig. Nåja, det finns ju ett inte lika flashigt alternativ av knapp så det får jag använda tills vidare.

Men trist att det inte var så enkelt löst.

Hur som helst, nu pratar vi om något annat istället. Som att jag inte har sprungit en meter sen i början på januari.

Jag skyller mest på snön. Även om jag dagligen ser andra som är ute och joggar så är jag inte villig att riskera att kliva på en isfläck och bryta nacken. Det känns inte värt det, även om risken säkert inte är så stor som jag inbillar mig. Jag väntar med att springa tills det blir mer barmark istället.

Fast det är surt, det är det ju. Kondition och vikt blir därefter, känner och ser skillnaden. Och att jag ska ta tag i det igen sen är ingen vidare tröst när byxorna inte passar. Bah.

Å andra sidan, när en inte är ute och ränner så får en tid till annat. Som att sitta hemma och läsa böcker, till exempel.

Det hänger säkert ihop med att jag behöver distrahera mig från att tänka på jobbigheter också, men jag har läst som en liten tok på sistone. Ni minns hur jag normalt snittar en bok i veckan? Vad sägs om att jag hittills i år har läst tio böcker, med två till på god väg att vara avslutade. Räknar inte med att det kommer fortsätta såhär, men det är lite kul att få känna mig som en åtminstone inte fullt lika mycket långsamläsare för en gångs skull.

Flattr this

Läsartankar

Jag ska väl göra årsmemen som jag brukar varje år, men har tänkt vänta till lite närmare nyår eller kanske till och med efter det för att summera ordentligt. Däremot är det ingenting som hindrar mig från att börja fundera på hur läsandet av böcker har sett ut och hur jag vill lägga upp det för nästa år.

2014

Eleven Doctors, Eleven Stories
Palimpsest
A Natural History of Dragons
Konsten att vara kvinna
Ganymede
Shift
A Wizard of Earthsea
Stardust
Dark Force Rising
The Wise Man's Fear
Rosemary and Rue
The Handmaid's Tale
Changeless
Sheepfarmer's Daughter
Nyckeln
Altered Carbon
Clockwork Angel
Young Avengers, Vol. 1: Style > Substance
Unlocked: An Oral History of Haden's Syndrome
The Martian


Hanna's favorite books »

Jag satte upp målet att läsa i snitt en bok per vecka och så snart jag klämt mig igenom en bok till så har jag uppnått det, så det ser åtminstone väldigt ljust ut även om jag inte är där officiellt. Eller, det beror på hur man ser det. Jag har faktiskt läst ett par långa fics som inte GoodReads tillåter att jag reggar så egentligen är jag över målet redan, men jag vill ju ha badgen på hemsidan också. Sånt är viktigt.

En annan sak som jag föresatte mig i början på året var att läsa någorlunda jämnt, kvinnliga och manliga författare. Gulp, det har jag alldeles glömt att hålla ett öga på när jag valt böcker under året utan har mer gått på vad jag haft lust med för stunden. Men si, när jag räknade ihop så visade det sig att det bara skiljer två titlar med en liten övervikt på kvinnliga författare. Inte så dumt, jag får vara nöjd med det. Det känns som en bra grej att fortsätta med så det målet tar jag med till nästa år.

Även mängden, femtiotvå böcker, känns som en lagom nivå för mig så det kommer jag sätta som mål även nästa år. Även om det blir mer vissa perioder och mindre andra så är det en lagom piska att komma mig för med att sätta mig ner. Jag önskar att jag var en sån som läste fortare eller bara kunde plöja mer, men jag vill ju göra annat också. Det finns TV-serier som inte ser sig själva och kilometrar som ska springas, till exempel.

Min Att-Läsa-Lista har inte på något vis blivit mindre det här året. Tvärtom faktiskt, trots ett försök att beta av den i början av året med en liten läsar-utmaning. Jag bryr mig inte så fasligt, ärligt talat. En stor Att-Läsa-Hög innebär mer att välja på och det är ju bara positivt. Kanske att jag får börja försöka rensa om den börjar kännas oregerligt lång, men i sig är inte många titlar i en lista ett problem. Hade det varit en fysisk pappersbokshög hade det varit en annan femma, men med tanke på att jag mer och mer förlitar mig på e-böcker och bibliotekslån så är inte det något jag oroar mig för. I dagsläget är Att-Läsa-Listan 174 titlar lång, i flera fall har jag då bara listat första delen i en serie där jag absolut tänker läsa alla delarna.

Så, det blir ingen Triple Dog Dare läsarutmaning för att få ner Att-Läsa-Högen för mig nästa år. Däremot skulle jag vilja läsa fler bokserier och har klurat på att kanske beta av ett par påbörjade. Det har blivit ett par stycken de senaste åren, till och med ganska många, och kanske skulle det vara skönt att avsluta några historier som liksom ligger och skvalpar. När alla delar är färdigskrivna och utgivna finns det som ingen anledning att vänta, tänker jag.

Till sist vill jag göra ett försök på alla bokklubbsböcker i Sword and Laser som kommer under året också. Åtminstone de som jag inte redan läst. Åtminstone de som verkar intressanta. Så okej, den biten får vi se hur det går med. Men i alla fall.

Så för att sammanfatta: Ungefär lika många manliga som kvinnliga författare. Ungefär femtiotvå böcker, en i veckan i snitt. Fler serier. Inte bry mig om att begränsa Att-Läsa-Listan. Sword and Laser.

Någon gång ska jag läsa fler klassiker, fler pristagare, fler titlar från utanför mina genrer. Men det tänker jag inte bekymra mig om hur det blir just nu. Såhär blir bra.

Film och böcker och så lite sten

Jag roade mig här på morgonkvisten med att klicka mig igenom den här listan av science fiction-filmer på Buzzfeed. Hur många av dem har du sett?

Där var nog en och annan som jag inte är helt säker på om jag faktiskt sett eller bara tänkt se, och säkert några som fallit ur minnet. Det är ju ändå trehundra filmer och ett helt liv av filmtittande. Men ändå, jag landade på etthundrafemtioen stycken, det är inte illa. Inte alls. Blir dock klart sugen på att se de jag inte sett än. Hm, de från senare år är ju inga problem att lägga vantarna på, men undrans just vilket som är bästa sättet att få fatt i SF-filmer från 20- och 30-talet. Biblioteket, kanske?

In other news så blev aprils Paper vs pixels något av en flopp för mig. Tre böcker tog jag mig igenom under månaden, varav en ljudbok. Suck. Jag har lite svårt att fokusera längre stunder åt gången just nu men det ger väl med sig. Det finns massor med böcker som jag vill läsa, det gäller bara att hålla intresset uppe så snart jag har dem framför mig.

Å andra sidan har jag faktiskt läst en hel massa annat under april, bara inte sånt som jag kan logga i min Reading Challenge. Som exempelvis fanfiction. Massor, massor av fanfiction. En hel del riktigt dålig sådan men ett och annat guldkorn har jag ramlat över. Och just eftersom man får vada genom det dåliga tills man hittar något bra så känns det så mycket mer när man börjar läsa något som verkligen är välskrivet. Där språket fungerar, där storyn känns trovärdig, där karaktärerna gör rimliga saker och inte nödvändigtvis bara hoppar i säng det första de gör. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot att läsa porr men det är inte det första jag bedömmer god fic efter.

Jag har nog ändå bestämt att räkna längre fanfic som jag läst, även om de inte finns på GoodReads. På något sätt. Är det över, säg, hundratusen ord så är det ju ändå boklängd på det, och om jag har läst så långt är det för att det är bra skit. Ibland bättre än somliga publicerade böcker. Frågan är bara hur jag bäst ska logga det. Hm.

 

Och så det senaste i njurstensväg. Jag hade väl trott att det mesta stensplittret skulle ha hunnit passera vid det här laget, så döm om min förvåning när jag siktade detta igår:

Transient

Det är ingen liten bit det där. Faktiskt den största jag fått fatt i hittills. Antar att det bara är jag som fascineras av att man kan se en lite ljusare snittyta, där den brutits sönder. Nåväl. Den kändes, om det nu var någon som betvivlade det.

TBR Triple Dog Dare och #papervspixels

Minns ni TBR Triple Dog Dare från början av året? Utmaningen att bara läsa böcker ur ens att-läsa-hög under årets första tre månader. Utan att jag vet hur det gick till så har det nu plötsligt gått tre månader, så något slags sammanfattning av hur det gick är väl i sin ordning.

Alltså, jag gillade det här. Jag tycker om att ha något av en form, en bestämd riktning i hur jag väljer vad jag ska läsa för böcker, det finns ju så hiskeligt mycket därute. Nu har visserligen inte min GR-lista precis blivit så särskilt mycket kortare eftersom nya titlar har letat sig in på den under tiden, och högen av pappersböcker på skrivbordet är fortfarande löjligt stor. Men ändå, en liten insats blev det. Tolv böcker närmare bestämt, vilket är aningen färre än jag skulle ha velat men ändå helt okej. Jag har ju varit distraherad av njursten under ungefär halva den här tiden, det får lov att vara okej. Några okynnestitlar letade sig ändå in också, jag känner mig motiverad att fortsätta beta av att-läsa-högen bara därför.

Jag kan väl knappast säga att TBR Triple Dog Dare blev vare sig en hit eller miss för mig, jag höll mig någorlunda till utmaningen och lyckades läsa undan en del som fått ligga till sig. Det är en bra känsla, gott så. Om jag gör om utmaningen, nästa år eller så, så ska jag försöka hålla mig lite mer strikt.

I förra veckan såg jag så den här posten, och vad kan väl vara bättre när en läsarutmaning tar slut att hoppa på en annan? Paper vs pixels går ut på att enbart läsa böcker i ett enda format under april månad. E-böcker eller pappersböcker, eller kanske ljudböcker? Vi uppmuntras att välja ett format som man kanske inte väljer i första hand annars.

Jag  blandar hejvilt mellan pappers-, e-böcker och ljuddito, även om det undan för undan blir mer och mer e-böcker. Fick fundera en stund innan jag bestämde mig för att ändå välja... papper.

Jag kommer inte välja bort ljudböcker helt, det är alldeles för praktiskt att ha något i öronen när jag ute och rör mig. Men om jag är ute och ändå kan ta upp pappersboken så ska jag försöka göra det istället. Jag förutspår att jag kommer välja tunnare böcker den här månaden, eller ha en tjockare bok att läsa hemma och en tunnare att ta med i väskan. Läsplattan har gjort mig sjukt ovillig att släpa tyngre böcker med mig ute, det känns inte värt det längre på samma sätt som för ett par år sedan. I tonåren valde jag till och med hellre tjockare böcker, märkligt hur det där förändras. Och visst tänker jag mig att slå två flugor i en smäll och passa på att göra den där att-läsa-högen som fortfarande ligger på skrivbordet ännu lite mindre. Win!

Transient

Osammanhängande är min specialitet

Men har det inte hunnit bli mer än den tjugoförsta januari? Jag tycker att det har hänt en hel massa sen sist och året är ännu bara några veckor gammalt. Konstigt.

Nå, det är ett rätt så bra år hittills. Jag har minsann hunnit läsa ut fyra böcker redan, det bådar gott för läs-året. Självklart lär jag inte hålla det de närmsta elva månaderna, men jag tror mig ha kommit på mig själv med ett lite dumt tänk där. Istället för att stirra mig blind på om jag är "ikapp" eller ej så föresätter jag mig att läsa varje dag. Om så bara en halvtimme, om så bara en kvart. Lite åt gången, då går det fortare än om man sträckläser ett par timmar här och var.

Så jag har lärt mig något.

Har också identifierat ett behov att rensa ut lite. Småsaker, hangups, dåliga vanor. Ett par mobilspel som jag fördrivit tid med har åkt i den digitala papperskorgen när jag kom på hur mycket tid jag faktiskt fördrivit med dem. (Hint: väldigt mycket tid.) Har provat att tvätta håret med bikarbonat, till omväxling från balsammetoden, och det var ett lyckat experiment. Kommer antagligen fortsätta med det, alternera med balsam tror jag. Försöker rensa bland bloggar jag läser men det är svårt, jag har dem hellre kvar i RSS-läsaren och bara bläddrar förbi dem in absurdum. Skulle vilja blogga mer men vet inte hur, det privata är så... privat, trots allt, och även om politiken känns superviktig så vet jag inte hur jag ska uttrycka det. Så jag förblir oftast tyst.

TV-serierna å andra sidan går åt andra hållet, tittar plötsligt på en hel hög nya och nygamla serier. Almost Human, Helix, Sleepy Hollow, Dracula, och Lost Girl, utöver det tiotal andra serier som jag följer sedan gammalt. Än är de inte så många att de inte bekvämt hinns med dock, och läsandet är fortfarande viktigare.

Är väldigt sugen på att börja sjunga igen. Igen igen, det är knappast första gången. Om jag kunde hitta en lämplig kör, lämplig nivå och lämplig stil som repar på en lämpligt plats och vid en lämplig tidpunkt. Ingen aning om hur jag ska hitta en sån bara. Men, jag ser det som en positiv utveckling att överväga att umgås med nya människor, det är alltid något. Kanske blir det rentav något av det.

Planerna på sommarens stora resa, till London och Dublin för Worldcon och Eurocon är nästan helt spikade. Jag har medlemsskap på båda conerna, flyg dit och flyg hem och boende i London. Återstår bara boende i Dublin och en plan för exakt hur jag ska ta mig däremellan. Siktar på att ta tåget och sedan färjan över, briljant tillfälle att få se lite mer av landet tänker jag mig. Men meep, jag ska åka helt själv! Kommer säkert träffa människor jag känner och så, men det är oerhört läskigt att planera för en och en halv vecka i främmande land på egen tass. Men worldcon på denna sidan det stora vattnet, det får inte missas! Augusti kan inte komma kvickt nog.

Så ni ser, bara några veckor och jag har en hel uppsjö av planer redan. Tjugofjorton, jag tror att jag gillar dig.

Liten utmaning muntrar upp

Året går mot sitt slut, och med det inte så mycket lusten att sammanfatta som lusten att göra nytt och börja på saker. Det kommer väl en sammanfattning också vad det lider i form av årsmeme, men det som nu har fångat mitt intresse är TBR Triple Dog Dare. TBR står i det här fallet för To Be Read, Att Läsa.

Jag har tillbringat en hel del tid på sistone med att snegla på läsarutmaningen på GoodReads. Jag sa i början av året att jag skulle försöka läsa femtiotvå böcker under året, nu har jag justerat ner det till femtio för att säkert kunna klara av det. Femtio böcker på ett år är ändå inte fy skam så jag är nöjd. Ska bara ta de två sista nu innan årsskiftet och räknar med att sätta femtio böcker som mål nästa år igen.
Minns inte hur min Att Läsa-lista såg ut för ett år sedan men jag är rätt säker på att den är betydligt mycket längre nu. Nittionio böcker, undrans om den kommer masa sig över hundrastrecket snart? Funderade på om jag borde försöka begränsa mig eller den på något vis, det vore ju trist om den bara blev längre och längre och lääängre utan att någonsin betas av. Samtidigt vill jag ju inte att om något intressant dyker upp så ska jag känna mig tvingad att *inte* notera den, jag använder den lite som en kom-ihåg-lista. Enter: TBR Triple Dog Dare.

Mellan första januari och första april nästa år ämnar jag läsa dels böcker från min Att Läsa-lista, dels från min fysiska hög av pappersböcker som har huserat på mitt skrivbord de senaste åren, undantaget bokklubbsböcker. Med lite tur kommer både pappersböckerna vara färre och Att Läsa-listan lite kortare när det blir april.

Det känns görligt, tre månader är en rätt lång tidsperiod men inte sådär jävellång att man ledsnar. Förhoppningsvis.

Hur tänker ni, har ni Att Läsa-listor och högar av böcker liggande hemma som ni bara inte kommit er för med att plocka upp än?