Mål och grejer

Mjo, det känns bättre att ha gått omkring och sugit litegrann på nyårslöfteskaramellen en vecka. Att bara dras med i den allmänna nyårsyran och lova saker till höger och vänster, det är så lätt hänt.

Men jag har faktiskt ett par saker som det kunde vara kul att notera nu, och sen se hur det gick om ett år.

Jag är en sucker för utmaningar. Det är ändå lite konstigt, för jag ser mig verkligen inte som en tävlingsmänniska men får nog erkänna att jag taggas av utmaningar och lite tävling. Om jag bara får göra det på egna villkor ska nog tilläggas, annars vill jag inte alls vara med. Dessutom kan det vara kul att mäta och notera. Vem det nu var som sa det, att mäta är att veta.

Bokläsningen.

Jag har ju kört Goodreads Reading Challenge under ett flertal år nu, och 2017 blev det bästa året hittills. Jag brukar hålla mig till ett mål på 52 böcker, och förra året blev det hela 57 titlar. Det var ett bra läs-år helt enkelt. Även om det är frestande att öka på i ljuset av det så håller jag mig till mina en-bok-i-veckan. Blir det mer är det trevligt, men det får inte kännas omöjligt. Lagoma mål är bäst.

Träningen.

Det var ett par år sedan jag började springa. Eller kanske jogga är ett bättre ord men fuckit, springa säger vi. Och jag har liksom hållit på, kommit av mig och börjat igen. Det har inte hänt  så mycket, utöver att jag känner mig bekväm med att ge mig ut, att jag oftast kan hålla mig löpande i en halvmil därikring oavsett dagsform. Jag har sprungit flera tävlingar på 5km, det har varit kul. Det skulle vara ännu roligare att kunna springa tävlingar på 10km, jag börjar känna mig lite begränsad. Så, det får bli ett mål: jobba mig upp till att springa milen. Jag har inte än bestämt om jag vill springa en tävling också, och så fall vilken, det kan vi se. Tjejmilen? Midnattsloppet? Sthlm10? Har någon något förslag på en rolig spring-tävling jag borde anmäla mig till?

Stickningen.

Är det fånigt att ha ett handarbetesmål? Varsågod och tyck. I höstas hittade jag en ny favvo-designer på Ravelry, och när hon uppmanar till att sticka ett visst antal av hennes mönster under ett år så... Tja, se ovan, jag är en sucker för utmaningar. Sammanlagt elva av hennes sjal-mönster är målet för året. Elva sjalar. Inte som att jag behöver dem, jag har redan hur många som helst. Borde kanske bli bättre på att ge bort, hmm... Hursomhelst, det kan säkert bli annat stickat också men åtminstone de där sjalarna. Sticka sjalar är kul.

Och sen. Ja sen får det räcka. Lite småsaker flyter runt i skallen, som att jag vill äta keto större delen av året, som att jag vill börja promenera till jobbet när jag byter kontor och flyttar närmare här i vår, som att jag vill hänga mindre på Facebook, som att jag vill göra saker medvetet och fokuserat, som att jag vill jobba på att sova bättre och inte göra en massa saker för att andra människor tycker att jag borde. Den där sista är en luring, om man inte håller ögonen på den kan den krypa in under skinnet.

Stockholm Tunnel Run Citybanan

Jag känner mig alltid lite fejk när jag säger att jag springer eller löptränar. När man springer ska det ju gå fort, och jag springr inte fort. Jag springer lagomt för att det ska kännas kul och skönt. Ibland är det mer långsamt än annars, det beror på.

Men just idag tänker jag inte skämmas för det. Jag har precis kommer hem igen efter att ha sprungit Stockholm Tunnel Run Citybanan. I skrivande stund pågår tävlingen fortfarande, de flesta har inte startat än.

Goin' down.

7,6 km löpning i servicetunneln jämte den nya pendeltågstunneln (vi kunde ju inte gärna springa på själva spåren), från Karolinska i Solna till Fatbursparken på Söder. Once in a lifetime opportunity, ingen kommer släppa ner allmänheten där igen efter att trafiken släpps på i juni, såklart. Ett löparminne för livet har det sagts, och jag tog verkligen fasta på det.

Trettiotretusen deltagare. När jag kom insnubblande på startområdet en bra stund innan första startskottet skulle gå var där tjockt av blå västar och gula pannband. Alla taggade, solen skinande från klarblå himmel, vår i luften. Jag smög på mig min egen väst och pannband. Kände mig inte nervös. Jag visste att distansen inte är ett problem längre, jag skulle ta det lugnt och inte stressa, inte bry mig om att få en bra tid utan bara njuta av att få se en miljö som jag aldrig kommer få chansen till igen. Ju närmare starttiden närmade sig, desto gladare och peppad kände jag mig. När det var dags för gemensam uppvärmning i startfållan och Susanne Lanefeld visade sig på storbildskärmen skrattade jag högt. Hur tufft att de fått henne att ställa upp? Shit liksom, hur gammal är hon och ser fortfarande fab ut i gymnastikdräkt.

Okej, de första två kilometrarna innan vi kom ner i tunneln var rätt tråkiga, och det blåste lite kallt. Men sen. Sen!

Jag är uppenbarligen mycket mer av en känslomänniska när jag springer än annars. De hade gjort det så fint, med strålkastare och stämningsfyllt ljus nere i tunneln. Jag rös, av endorfiner eller något annat vet jag inte. En liten bit in kunde jag höra musik, och när det visade sig att det faktiskt var en riktig kör som stod där och sjöng Like A Prayer vid sidan om vägen höll jag på riktigt på att börja gråta, så vackert var det. Tunneln lämpade sig väl för körsång. Ett par kilometer senare sprang jag förbi en kvinna som satt och spelade orgel, och blev så glad när jag såg att det faktiskt var en riktig människa och en riktig orgel att jag började skratta högt. När jag springer har jag helt klart nära till alla känslor.

Det hade så lätt kunnat bli lite tråkigt att springa in en tunnel, men jag tyckte att det hände något lagom ofta utmed banan. Man vill ju inte bli bombarderad av intryck och musik och hejarop hela vägen heller, men då och då var det någon sponsor som hade smyckat tunneln med coola ljus och storbildsskärmar och annat. Och att då och då få veta att nu passerar vi under Odenplan, nu passerar vi under den och den kyrkan, nu är vi vid Centralstationen, Söder Mälarstrand och så vidare. Bra grej när man faktiskt inte kan se var man är.

Den sista biten var faktiskt inte speciellt rolig dock. Brant stigning upp mot målet på Söder, hörde jag rätt att det var 13-14% stigning någonstans? Det var tungt, väldigt tungt, när man redan har en halvmil bakom sig. Jag gick uppför, och skämdes inte för det.

Till slut gjorde jag en helt okej tid, med tanke på att jag stannat och fotat och gått en del. Och vilken upplevelse, jag minns hellre de coola sakerna jag såg därnere än hur jag försökte ta mig igenom loppet så fort som möjligt. Inget ont om de som resonerar så, men det är inte för mig. Försöka springa snabbt kan jag göra en annan gång.

Stort tack till alla som arrangerade och hjälpte till på olika vis. Jag tycker att det märks att det är vana människor bakom kulisserna. De har anordnat löpartävlingar förr, Lidingöfolket, så att säga. Inga problem någonstans vad jag kunde märka, bara en kul upplevelse och ett minne för livet. Tack speciellt till de, mest ungdomar, som stod längs banan och hejade sig hesa. Gullungar. <3

Åka hem, köpa finkaffe på vägen, och sen välförtjänt slänga upp benen i soffan ett par timmar. Hashtag Life Is Good.

Ljuset i slutet av tunneln, bokstavligt talat.

Ur vägen för mig själv

Det kändes duktigt att göra hyfsat tidig kväll igår, det kändes ännu bättre att vakna av mig själv hyfsat tidigt idag. Men sen, att faktiskt ta mig upp och dra på mig träningskläder och gå ut och jogga... Betydligt jobbigare. Låg kvar och dividerade med mig själv i en halvtimme innan jag faktiskt tog mig själv i kragen.

Det var såklart ljuvligt skönt när jag väl kom ut. Frisk klar luft, knappt en människa ute. Jag sprang längs med vattnet en bit och sen ner genom centrum, Mariehamn är verkligen så idylliskt att man får tandvärk. Jag är glad att ha fått den stunden för mig själv, att ha fått se staden från den här sidan.

Tänk va, i förrgår sprang jag längs vattnet på Kungsholmen i Stockholm och idag är jag här. Stor skillnad, längs Karlbergskanalen var det så mycket människor ute att jag fick kryssa bland hundar och andra joggare, här var jag helt ensam joggare och såg bara en hundägare. Visserligen är Stockholmarna något fler, men Ålänningarna verkar inte vara ett joggande folk. Eller så var det jag som sprang på fel ställe.

Åt frukost med ett par finska fans. Yay mig! Lite störigt är det att jag måste lära om varje gång jag går på kongress, det tar en stund innan jag lär mig att sluta vara blyg. Innan jag lär mig att även om jag kanske inte har något att tillföra i varje diskussion så är det sällan folk absolut inte vill ha just mig med i gemenskapen. (Möjligen undantaget finska fans som inte orkar göra sig omaket att prata engelska bara för min skull. Which ya know, kan knappast klandra nån för det. Verkligen inte.)

Vyn från mitt hotellfönster igårkväll.

En söndag

Självklart tillbringade jag ett par timmar i soffan idag med att följa hur Dragon fångades in av ISS, efter att ha skjutits upp i fredags kväll. Det är inte superrafflande, kan vi väl säga, inte alls som den dramatiska uppskjutningen. Långsamt, långsamt masar sig kapseln mot ISS, stannar upp då och då för att alla inblandade ska hinna kontrollera att allt fungerar som det ska. Till slut manövrerar en av austronauterna ombord en arm som fångar in kapseln, långsamt långsamt långsamt.

Men det är mysig söndagsysselsättning, bra att sitta och virka till.

Efter Dragon blivit ordentligt infångad kände jag att det var nog med soffsittande på en stund och bestämde mig för att testa luftrören. Se hur de hanterar uteluft nu när jag fått lite bättre flås de senaste veckorna. Jag minns inte ens när jag sprang utomhus senast, men vi kan ju lugnt konstatera att jag föredrar det. Såklart gjorde det sitt till att vädret var strålande och Stockholm visade sig från sin allra finaste sida. Det fanns saker att titta på, söndagsflanörer med hundar och lekande barn och ankor och glittrande vatten. Jag gillar att springa i stan, faktiskt. Enda nackdelen, speciellt en sånhär dag, är att det kan bli lite trångt på gångbanorna. Jag försöker vara en hänsynsfull joggare men det är inte alltid så lätt när man blir jagad av zombier.

Ja jäklar. Jag hade glömt exakt hur motiverande det kan vara att höra Sam, operatören i Zombies Run, bryta igenom musiken i lurarna med lite lätt panikslagen röst "Err, runner five, there's zoms in those woods. Run!" När han säger åt en att springa, då springer man!

Hur gick det då? Tja, jag tog det hyfsat lugnt zombier till trots, det här var ju mest ett test för att se om jag skulle få en astmaattack av det eller inte. Att jag kan få det om jag pressar mig till tusen är det inget snack om, frågan är om jag kan låta bli. Och det gick bra! Långsamt, långsamt. Jag tror att jag fortfarande är lite extra känslig efter vinterns lunginflammation, men luften var hyfsat varm idag och jag tog mig runt utan att trigga en massa väsande efteråt. Yay!

Och vilken skillnad det är på skor. Holy wow, mina utespringarskor är fortfarande awesome. Innespringarskorna klämmer och skaver en hel del, jag borde antagligen inte ens ha dem men jag äger inga andra. Utespringarskorna börjar behöva bytas ut snart men de är sååå sköna. Det blir nog nya till hösten eller så, och jag lovar att jag inte ska springa en säsong inne till i innespringarskorna.

Jag kommer nog inte ge upp löpbandet riktigt än. Det känns bra att ha en stabil miljö att springa i, som inte förändras med vädret och som inte ger mig ansträngningsastma. Ett tag till iallafall, tills det blivit definitivt varmare ute.

Hälsopost

Aha. Upprinnelsen till min lunchkonversation igår var förstås det här. LCHF-ingenjören sammanfattar min egen reaktion rätt bra. Håhåjaja. 

In helt other news så kom jag på mig själv att imorse gå till tunnelbanan med lite extra stuns i steget och tänka på att jag var ursugen på att springa.

You guys, det där är SÅ KONSTIGT. Det är inte första gången det händer såklart, men det verkar vara en känsla helt kopplat till att springa och inte någon annan sorts träning. Inte så att jag alltid älskar det, oftast tycker jag att det är dödens tråkigt och bara jobbigt, men ibland glimrar det till. En helt euforisk känsla. Jag har fortfarande svårt att se mig själv som något annat än soffpotatis, så det är... well, märkligt.

Det gör det lite mera värt det.

Jag har precis avslutat vecka fyra i Zombies Run 5k. Går lite fortare fram än tre pass i veckan, tar och springer de kvällar jag orkar och inte har något annat för mig. Programmet är ju på åtta veckor så om en månad är jag förhoppningsvis tillbaka där jag var... förut. Innan mamma dog. Tanken är att jag ska springa Blodomloppet i juni i år igen, i övrigt tar jag det lugnt med målsättandet. Inga maraton på horisonten om vi säger så. Inte än iallafall.

Nittonde

Har ni hört vad Eddie Izzard håller på med? Han är den snabbtänktaste ståupparen jag vet, men det är sannerligen inte allt. Han springer också. Och inte bara litegrann.

Men final imorgon om jag förstått saken rätt så springer han ett maraton om dagen genom Sydafrika, ett för varje år som Nelson Mandela satt inspärrad.

Seriöst? De flesta av oss kommer aldrig någonsin vara i närheten av att springa ens ETT maraton, och han springer ett om dagen under nästan en månad? Tanken svindlar, hur kan det ens vara fysiskt möjligt? Det är inte tu tal om att kroppen tar stryk, men det verkar ju som att han kommer gå mål.

Jösses.

Själv har jag precis klarat av första veckan tillbaka på löpbandet och... eh... vi kan väl bara konstatera att det inte kommer springas några maraton i brådrasket precis. Men jag känner mig frisk nog att testa kroppen lite, och även om det är hur surt som helst att vara tillbaka på ruta ett så är jag åtminstone på banan. För ruta ett är precis där jag är. Jag har börjat om på Zombies Run 5k, mest för att tvinga mig själv att inte gå för fort fram. Jag har en tendens att bli ivrig.

Det känns konstigt. Jag har inte sprungit sen i höstas och även om jag minns hur man gör så är jag i rätt dåligt skick. Jag minns hur det är att ha kondition nog att kunna springa sju-åtta kilometer i ett svep, men jag klarar inte av det längre. Trettio sekunder i stöten är mer än nog.

Även om vädret nu börjar bli bättre så tänker jag hålla mig inomhus på löpband ett tag till. Det jag tror är ansträngningsastma gillar inte kombon av dåligt flås och kall luft, och är det något jag haft nog av i år så är det pipande och gurglande luftvägar. Hoppas att det ska lösas med lite tid och tålamod.

Jag är ingen Izzard, men jag kan göra det jag kan göra.

Små saker att vara stolt över

Igår var en stor dag.

Eller ja. Jo, för mig var det det.

Ni vet hur jag springer ibland? Har i ärlighetens namn inte blivit så mycket av det på sistone, dels på grund av en förkylning och sen bara tröttma och nu börjar det ju bli kallt. Ptja. Jag var bättre förra året på att ge mig ut trots regn och mörker, iallafall tills det blev snö och is och då tog det stopp. Nu har det inte räckt med att det ändå varit barmark och plusgrader, jag tar mig inte ut.

Men jag vill ju inte parkera mig i soffan ända fram till vädret blir bättre nån gång i mars eller april. Jag vill hålla igång så mycket det nu går, även om det emellanåt inte går. Så att säga.

Lösningen för den som inte vill springa på is (och det finns det de som gör, absolut, och jag beundrar dem) är att flytta in löpningen. Löpband. På gym.

Jag hatar gym. Jag är rädd för löpband.

Har aldrig ens provat. Tycker visserligen att det ser coolt ut. Jag går förbi ett gym med en rad av löpband varje morgon och det ser faktiskt inte alls dumt ut, men jag kan inte se mig själv springa där. Inga problem med att se mig själv snubbla och bryta nacken, däremot. Och bara tanken på att frivilligt gå in på ett gym... Hu! Jag vet att jag är fånig, men det hjälps inte.

Men jag vill ju inte ta vinterpaus i år igen, behöva börja om från början till våren. Bara, nej.

Igår var en stor dag. Med en hel del lockande från älskade J tog jag mig till ett av den handfull gym vi har i området. Tvekade in i det sista, försökte övertyga mig själv om att jag kan ju faktiskt springa ute en stund till, det går bra trots isvindar och snöregn. Men till slut så tog jag mig i kragen.

Kan vi bara konstatera vilken fantastisk fästman jag har? Han visade mig hur det fungerar med alla läskiga knappar, förklarade pedagogiskt vad jag kan använda och vad jag kan strunta i, lät mig prova lite själv, lät bli att skratta åt mig när jag fånade mig som allra mest och lämnade mig sedan ifred en stund så att jag fick vänja mig vid känslan.

Jag dog inte! Höll på att tappa balansen ett par gånger, men det ordnade upp sig innan jag blev av med ett finger eller så. Efter ett par minuter kändes det faktiskt riktigt bra.

Jag lär fortsätta föredra att springa utomhus. Gärna en ljummen sommarkväll, vid vattnet eller genom en lummig park. Men när årstiden nu inte är sån så kan löpband på ett tjusigt (men fortfarande läskigt) gym fungera alldeles utmärkt.

På sparlåga

Jag minns inte ens hur länge sen det var jag hade en såndär vanlig, klassisk förkylning. Flera år sen. Väldigt länge sen. Förr i världen var jag ute för räkning i runda slängar en vecka på våren och en vecka på hösten, men det har blivit mycket bättre.

Nu är jag förkyld. Stapplade hem från jobbet i onsdags efter att ha fått en avhyvling i lunchrummet där jag satt och kände mig allt mer och mer hängig. Gå hem, Hanna! Okej, jag gick hem.

Jag är inte van, det är väl kontentan. Nässpray, slemlösande, halstabletter. Massor av vatten, massor av te, massor av honung. Det kom tillbaka allteftersom, de där verktygen som jag brukade ta till. Imorgon är planen att jag ska tillbaka till jobbet, jag är i princip frisk. I princip. Nästan.

Det roar mig. Vi brukar sitta och gnälla på folk som går till jobbet fast de är sjuka, som kommer tillbaka innan de är friska. Men när en själv är den som hostar och snörvlar på tunnelbanan, jamen det är ju en heeelt annan sak. Och det vidhåller jag.

Kanske skulle det inte skada att låta bli att döma folk man inte känner så hårt. Och kanske skulle det inte skada att ta hand om sig lite mer när väl förkylningen slår till.

Från det ena till det andra! Jag har fått besked om att min mobil är på väg tillbaka från att ha reparerats. Snart, snart får jag tillbaka min älskade mobil. Jag saknar den. Innerligt.

Jag har en del åsikter om hur lång tid det ska behöva ta, det är nu snart en månad sen den gick i backen. Jag hade såklart kunnat lösa det på egen tass mycket snabbare, men nu ville jag nödvändigt ha hjälp med att laga den av OnePlus själva. Men, en månad? (Särskilt som det verkar som att de inte faktiskt har lagat den utan skickar en ny mobil till mig. Case in point: jag skickade mobilen för lagning till HongKong, de skickar tillbaka den från London. Från vad jag tror är deras centrallager där. Mhm.) Men, de har varit bra att ha att göra med i övrigt. Om man tar i beaktning att de har snormycket att göra och det därför känns som att de drar benen efter sig så kan jag inte gnälla. Vänlig och tydlig kommunikation. Å andra sidan, vi får väl se vad jag tycker när jag väl håller min OnePlus One i min hand igen.

Utan min egna mobil och med en förkylning i kroppen så har jag lagt löpningen på hyllan för en stund. Det passade sig ganska bra, jag började bli lite less och stressad av att tänka på träningen. Man ska inte bli stressad av träning, det är jag rätt säker på.

Antagligen innebär det att jag kommer få "börja om" en smula när jag väl ger mig ut igen, men det får det vara värt. När annars om inte i december ska man låta kroppen vila och trycka i den en massa god mat och inte vara så hurtig? Jag tycker att det passar bra.

Mobiltrubbel

Jag hade sönder min älskade mobil igår.

CURSES!

Min stora, fina, shiny One Plus One gick i backen, mer bestämt gled den ur min hand när jag precis hade avslutat kvällens springpass och skulle stänga av RunKeeper. Den studsade i trottoaren innan jag hann förstå vad som hände. Snabbt intalade jag mig att om skärmen spruckit så var det ändå okej, det går att överleva. Mobilen brukar ju funka ändå. Andas, Hanna, andas.

Såhär fin var min One när den var alldeles sprillans ny, för knappt två månader sen.

Skärmen hade spruckit. Inte mycket, bara lite i ena hörnet. Men! Något mer allvarligt hade samtidigt hänt, så när jag försökte låsa upp skärmen så... gick det inte. Större delen av skärmen var okej, men just där jag behöver trycka för att låsa upp så tog den inte. Reagerade inte alls. Jag var utelåst.

Tårar, panik.

Jag använder min mobil jämt. Till nästan allt. Inte bara när jag springer, utan även när jag bara är ute och går. Antingen har jag musik eller podcast eller ljudbok i lurarna. Precis alltid när jag är ute och rör mig. Jag loggar steg i ett par olika appar, Google Fit och The Walk främst. Jag fotar saker och lägger upp en del på Instagram. Jag håller koll på vänner och annat löst folk på Twitter. Jag spelar Wordfeud. Jag betalar mitt kaffe på Espresso House med deras app. Jag läser min mail, kollar mitt bankkonto och för över pengar, kollar när buss eller tåg ska gå, kollar vad det ska bli för väder, hur mitt elller min sambos schema ser ut. Någon gång splurgar jag och beställer en Uber. Mobilen är min väckarklocka på morgnarna, mobilen mäter min sömn om natten. Jag till och med ringer med den och skickar sms emellanåt.

Ni vet, precis som alla andra gör.

Jag behöver en mobil. Klarar mig inte utan. Vad fan gör man?

Skärmen måste lagas, och det kan ta en stund. Byta tillbaka till den gamla Nexusen under tiden går inte eftersom det inte är samma storlek på sim-kortet. Köpa en ny? Skulle ju gå, jag har inte förnyat abonnemanget än så har teoretiskt en ny mobil innestående där.

Jag svor. Jag grät lite till. Kände mig fruktansvärt ensam i världen.

Varför i himmelens namn byter jag inte mobil oftare så att jag har en reserv som funkar? Känner jag någon som har en gammal mobil liggande som de skulle kunna överväga att låta mig låna?

Pling! Det gör jag ju. Nog. Förhoppningsvis. Slängde iväg ett mail (från laptopen hemma för det går ju inte från mobilen, glargh!) och fick nästan genast positivt besked.

Älskade, älskade nördvänner! <3

Inte ens ett dygn senare har jag tämjt en avlagd HTC One S så som jag vill ha den och kan dra en lättad suck.

Det som slår mig är INTE i första hand hur beroende jag är av tekniken. Det första som slår mig är att tekniken är alldeles för sårbar, varför fixar ingen så att de inte är så lätta att slå sönder!? Varför fixar ingen så att den inte är så lätt att stjäla?

Klart att jag skulle kunna gå tillbaka till ett liv utan en smart phone, eller helt utan mobil om det skulle vara så. Om jag måste. Men jag måste inte, och all den hjälp som min smarta telefon ger mig har jag ändå valt och valt igen. Den ger mig mycket av stort värde för mig i min vardag. Det är inte det att ständigt vara nåbar, för det är jag ändå inte, utan att ha en ständig assistent som hjälper mig och underlättar för mig i alla möjliga aspekter.

Men surast av allt är nog ändå att Runkeeper inte hann synka mitt löppass innan mobilen dog. Sex och en halv kilometer urtjusig löpning till ingen nytta. Hmpf.