Film och böcker och så lite sten

Jag roade mig här på morgonkvisten med att klicka mig igenom den här listan av science fiction-filmer på Buzzfeed. Hur många av dem har du sett?

Där var nog en och annan som jag inte är helt säker på om jag faktiskt sett eller bara tänkt se, och säkert några som fallit ur minnet. Det är ju ändå trehundra filmer och ett helt liv av filmtittande. Men ändå, jag landade på etthundrafemtioen stycken, det är inte illa. Inte alls. Blir dock klart sugen på att se de jag inte sett än. Hm, de från senare år är ju inga problem att lägga vantarna på, men undrans just vilket som är bästa sättet att få fatt i SF-filmer från 20- och 30-talet. Biblioteket, kanske?

In other news så blev aprils Paper vs pixels något av en flopp för mig. Tre böcker tog jag mig igenom under månaden, varav en ljudbok. Suck. Jag har lite svårt att fokusera längre stunder åt gången just nu men det ger väl med sig. Det finns massor med böcker som jag vill läsa, det gäller bara att hålla intresset uppe så snart jag har dem framför mig.

Å andra sidan har jag faktiskt läst en hel massa annat under april, bara inte sånt som jag kan logga i min Reading Challenge. Som exempelvis fanfiction. Massor, massor av fanfiction. En hel del riktigt dålig sådan men ett och annat guldkorn har jag ramlat över. Och just eftersom man får vada genom det dåliga tills man hittar något bra så känns det så mycket mer när man börjar läsa något som verkligen är välskrivet. Där språket fungerar, där storyn känns trovärdig, där karaktärerna gör rimliga saker och inte nödvändigtvis bara hoppar i säng det första de gör. Missförstå mig rätt, jag har ingenting emot att läsa porr men det är inte det första jag bedömmer god fic efter.

Jag har nog ändå bestämt att räkna längre fanfic som jag läst, även om de inte finns på GoodReads. På något sätt. Är det över, säg, hundratusen ord så är det ju ändå boklängd på det, och om jag har läst så långt är det för att det är bra skit. Ibland bättre än somliga publicerade böcker. Frågan är bara hur jag bäst ska logga det. Hm.

 

Och så det senaste i njurstensväg. Jag hade väl trott att det mesta stensplittret skulle ha hunnit passera vid det här laget, så döm om min förvåning när jag siktade detta igår:

Transient

Det är ingen liten bit det där. Faktiskt den största jag fått fatt i hittills. Antar att det bara är jag som fascineras av att man kan se en lite ljusare snittyta, där den brutits sönder. Nåväl. Den kändes, om det nu var någon som betvivlade det.

Genom och ut på andra sidan

Jag var på stötvågsbehandling i fredags. ESVL. Njurstenen som har gjort livet surt för mig i två månader skulle frikkin' äntligen krossas.

Det gjorde den. Det gick bra. What's more, det gick så bra att man beslutade att även ta ut slangen som jag haft inopererad i urinledaren. Halleluja, pukor och trumpeter och änglakörer!

Jag har ju inte haft ont av stenen på bra länge, men nu när den är borta inser jag precis hur besvärligt den där slangen gjort livet för mig. Jag vande mig vid att inte kunna sitta på vissa sätt, inte kunna göra vissa rörelser, att få ont av att gå bara några minuter. Let me tell you, jag har firat genom att formligen studsa upp ur soffan/stolen/sängen när jag velat under helgen. Jag kan göra det nu. Marvelous!

En röntgenundersökning om ungefär en månad återstår för att se så att allt grus letat sig ut ordentligt. Jag har också fått en sil och en liten ask för att samla gruskorn i om jag hittar dem, de ska analyseras för att lättare veta hur jag ska undvika att få fler stenar framöver. Att lära mig vad jag bör och inte bör stoppa i mig är helt klart prioriterat just nu. Har man väl fått njursten en gång är risken inte direkt liten för fler men jag ska göra vad jag kan, bannemig.

Hur som helst. Själva behandlingen var... intressant. Röntgas och sen röntgas igen. Ligga och bli smälld på nedre delen av ryggen som av en linjal eller ett gummiband i en dryg halvtimme iförd endast strumpor och en strategiskt placerad handduk, diffus smärta på ungefär hela framsidan av bålen. Morfin, nålar och mer röntgen och hej å hå. Som vanligt otroligt fint bemötande av all personal. Så proffsiga, så vänliga.

Folk envisades med att fråga innan om jag var nervös, och... nej. Inte alls. Vad finns där att vara nervös för? Att det ska göra ont? Jag har redan haft ett par njurstensanfall som ska vara något det värsta i smärtoväg man kan råka ut för. Att vara utlämnad, naken och i händerna på främlingar? Bah, jag skulle ju inte ens sövas den här gången. Jag vet inte om det låter kaxigt men jag såg verkligen ingen anledning att oroa mig eller ens fundera särskilt på det innan. Som mest funderade jag lite på hur det skulle gå att hitta inne på enorma Huddinge sjukhus, men det var ju inte svårt.

Jag ville bara få det överstökat och det har jag fått nu. Tack och lov. Jag är så lättad, så glad!

Inte så gnällig som hon skulle kunna vara

Jag har ont, just nu.

Inte jätteont, inte njurstensanfallsont eller hjälp-jag-håller-på-att-gå-av-på-mitten-ont. Men ont. Lite ont, nästan hela tiden. Jag är inte van vid att ha ont. Det tar på krafterna, även om jag kan göra det mesta jag behöver så drar jag mig för att göra något annat utöver det. Hur människor med kronisk smärta klarar av sina liv vet jag verkligen inte. Saker och ting får vänta tills...

Ja just det. Detaljer.

För två veckor sedan var jag på röntgen. Där konstaterade de att jag har min njursten kvar och att det kommer behöva åtgärdas. Well, det hade jag ju kunnat tala om för dem. Stötvågsbehandling ska det bli om några veckor, så fort de får tid för mig på Huddinge. I väntan på den fick jag tid för att läggas in och få en slang insatt i urinledaren, förbi stenen, så att det inte ska vara så högt tryck på njuren.

Det gjordes för en vecka sedan. Bra är att njuren nu får lite lugn och ro när stenen som ligger i vägen i urinledaren inte hindrar avflödet från njuren längre, sånt är tydligen typiskt dåligt att gå omkring med någon längre stund. Stackars njuren. Dåligt är att jag känner av den där slangen, den skaver liksom litegrann i blåsan. Obehagligt och emellanåt gör det ont.

Inte det bekvämaste man kan föreställa sig, men nödvändigt och jag står ju ut med det. Idag damp dessutom kallelsen till stötvågsbehandlingen ner, så jag har änden i sikte.

Dropp och dösexiga operationskläder.

Dropp och dösexiga operationskläder.

Jag har aldrig legat på sjukhus förr, så det var lite spännande. Hela den här karusellen med sjukhusbesök tycker jag är mest spännande, det är idel nya upplevelser. Fasta, dropp, sjukhuskläder, ultraljud, sjukhusrutiner. Jag blev sövd för själva insättandet av den där slangen, och det var också intressant. Fastan inför operation och grävandet i mina nedre regioner gjorde mig kanske inte helt lycklig och välmående efteråt men alla jag mötte var så snälla och vänliga att jag knappast kunde hålla det emot dem. Verkligen, all vårdpersonal hittills har varit fantastisk. Allihop, inte ett enda surkart. (Räkna med att någon som jobbar med service noterar sånt.)

Sitter jag still så går det rätt bra, då känns det som minst.

Jag försöker öva mig på att dricka vatten, enligt teorin att stenen kommer sig av att jag druckit dåligt. En app i mobilen påminner mig då och då men banne mig det är svårt! För att komma upp i en och en halv liter vätska om dagen får jag kämpa, dricker verkligen vanligt folk så mycket? Ännu mer? Jag tycker inte att jag gör annat än bälgar i mig. Kanske vänjer man sig?

Hur som helst, jag har en slang inne i kroppen och jag har ont. I övrigt mår jag faktiskt bättre än jag antagligen förtjänar.

Inte glad

Den här veckan dårå. Sicken skitvecka, kan vi bara glömma den och gå vidare?

Bah.

Jag fick ett nytt anfall i måndags. Njursten, ni minns. Eller ja, förstår ni, det började i måndags. Slutade inte då. Nej nej, åh nej. Jag gick hem från jobbet lite tidigare efter att ipredon (ipren+alvedon) inte riktigt gjorde det jag ville och jag hade inget starkare med mig. Började må illa. Fortsatte må illa. Slutade över huvud taget inte att må illa förrän... tja, i igår. Torsdags. Vi snackar här nivåer av illamående där allt som går att göra är att ligga ner, titta upp i taket och andas. That's it. Det är vad jag har gjort. Enstaka färder till badrum och kök inkluderat. Verkligen bara enstaka. Annars har jag legat ner och tittat upp i taket. Sovit när jag kunnat, annars bara andats. Ätit, nope. Druckit lite då och då men inte ätit. Inte mer än väldigt lite och under stor ansträngning.

Man blir trött av att inte äta. Svag till och med. Trots det var det ett tag där när bara tanken på att stoppa något i munnen gav mig kväljningar. Kul. Verkligen.

Nu är det bättre, jag har till och med ätit varm mat gubevars. Mat varm! Halleluja.

Dag för röntgen drar närmare, jag hoppas innerligen att jag slipper mer av det här nu innan dess. Och att de antingen hittar något som går att göra något åt snabbt-som-fan eller att de kan konstatera att jag blivit av med allt för egen maskin. Det sistnämnda känns faktiskt inte helt otroligt. Helvete.

Och igen, sammanbitet

Hur det är? Jovars, tackar som frågar. Jag fick ett nytt anfall i torsdags, precis en vecka efter det första, och reagerade inte alls bra på knarket den här gången. Yrslig och illamående, och inte gjorde det särskilt mycket för det onda heller. Bah.

Men det går ju över. Några timmar och en uppspydd lunch. Och förlorad jobbtid. Och hem och sova ungefär sexton timmar. Och missa planerad utgång med några vänner. Bah.

Kanske är det å andra sidan positivt, för inte en suck att jag kommer bli beroende av knarket om det ska fortsätta få mig att må sådär illa. Bläsch. Händer det igen kommer jag nog försöka klara mig på receptfria piller istället. Har en tid bokad för röntgen om ett par veckor, det ska bli spännande. Både att se hur det går till och vad de kommer hitta.

Jag har förresten bytt tillbaka till gamla temat här, som synes för den som inte läser via RSS. (Återigen, för att det är så himla ENKELT att göra, loverly.) Jag gillade visserligen det superrena och simpla men kom underfund med att jag saknade menyn här till höger mer. Jag tycker om att ha ett litet spår av min aktivitet på Instagram och Goodreads synligt, både för er och för min skull. Det knyter ihop internet-tillvaron på något vis, här på det som ändå är mitt hem.

Nu är planen att slippa fler njurstensanfall, tack så mycket. Och så kan det få bli några grader varmare så att det blir vår också. Och ännu lite ljusare, men det är ju redan nästan ljust både på morgonen och på eftermiddagen nu så det känns inte som något jag borde klaga på.

Nya upplevelser av det inte fullt så positiva slaget

Mjahaja, den här dagen blev ju inte riktigt som jag hade planerat. Kan man säga. Istället för jobb och ett besök på Friskis och Svettis på kvällen sitter jag nu hemma i soffan efter att ha ränt runt och träffat husläkare och suttit några timmar på akuten.

Jag vaknade tiiidigt av värk i magen, kallsvettig och dan. Hoppsan, tarmen, tänkte jag. Det var det inte. Blev inte av med vare sig kallsvett eller värk. Mådde illa. Drack en klunk vatten som kom upp igen efter ungefär trettio sekunder. Värken satt liksom en bit ner i buken. På höger sida. Eh, är det inte där nånstans blindtarmen sitter?

Crap.

Samtal till sjukvårdupplysningen. Vila lite för satan vad jobbigt det är att prata i telefon när man har ont. Samtal till husläkaren när de öppnade. Vila lite till. Besök till husläkaren som resolut skickade mig till akuten för att utesluta blindtarmsinflammation. Positivt i sammanhanget att det var samma läkare som jag sökte hjälp hos för jävelklådan för några år sedan och kom på kant med då. Nu gick det bättre, hon var nästan trevlig och sympatisk. Who knew? Kanske var det det faktum att jag hängde över hennes skrivbord och andades rätt ansträngt medan hon skrev remiss, istälet för att komma med nån konstig klåda som hon inte kunde begripa vad det kom av. Kan ha varit det.

Jag har aldrig varit på akuten förut alls, åtminstone inte vad jag kan minnas. Spännande också att jag har bott i här området i tre år, gått förbi det där sjukhuset ett otal gånger och fortfarande är osäker på exakt var akutmottagningen ligger nånstans.

Nu vet jag, och det var inte svårt att hitta.

Där var lugnt idag, tack och lov. Jag hade provianterat innan bara utifallatt, har ju hört skräckhistorier om hur det kan gå timtal innan man får hjälp. Jag blev stucken och klämd och lyssnad på. Sakta men säkert började smärtan avta, den kom och gick men undan för undan mådde jag bättre. Jag betedde mig inte som om det vore blindtarmen tydligen och när provsvaren kom visade de inte heller på det. Domen blev instället, tadaa: njursten.

Jag dricker generellt sett dåligt, så förvåningen är inte jättestor men det var verkligen ingenting som jag någonsin tänkt mig ligga i riskzonen för.

De gav mig nåt slags badass smärtstillande och sen skickade de hem mig med recept på mer badass smärtstillande. Om ett par veckor ska jag röntgas. Så nu sitter jag här och mår ganska bra trots allt, men känner mig ändå rätt vek och patetisk.

Dagens lärdom: Drick ordentligt med vatten, för fan.

Kul detalj var att de knäppte på mig en såndär mojäng på fingret, men den lekte inte så väl ihop med mitt mörkblåa nagellack. Sköterskan ville försöka ta bort det så att mojängen skulle fungera. Jag var villig att försöka men påpekade att det kan bli svårt eftersom det inte är vanligt lack utan Shellac. Vi gav upp det och hon hittade en mojäng för örsnibben istället. Hehe.

P.S. Om du har ett flattr-konto skulle jag bli jätteglad om du känner för att flattra det här inlägget. Jag är ju faktiskt sjuuuk och allt. ;)